Sven-Arne Silves hemsida


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

JAG - DATORANVÄNDARE SEN NÄSTAN 50 ÅR. 

En dag kom jag på att jag kan, utan att tumma på sanningen, kalla mig dataveteran - om nu det begreppet överhuvudtaget finns?!.

Min första dator införskaffades redan i december 1968. Jag drev då  revisionsbyrå i kompanjonskap med min far och han var nybliven pensionär. För att lyckas med konststycket att hinna med två mans arbete beslöt jag att skaffa en kontorsdator. Ett mycket stort steg eftersom datorer på den tiden var dyra, svårbegripliga och obeprövade.

Mitt val blev en dator från Nixdorf - men tro för all del inte att den såg ut som vi nuförtiden är vana vid att de skall se ut. Nej, lång därifrån!

Själva datorn fanns i hurtsen på ett skrivbord där det även tronade en stor knattrande IBM skrivmaskin med skrivkula och ett pappersmatningsfack. Skrivmaskin var såväl in-enhet som ut-enhet. Datorns minneskapacitet var hisnande 64 Kb och programmet var sytt med metalltrådar på en platta som satt inne i hurtsen tillsammans med arbetsminnet som var dubbelt så stort som min bärbara dator är i dag.

Programmet tillät mig att föra lagerregister och göra bokföring med checksiffra - en fantastisk säkerhetsfiness som hindrade mig att registrera ett felaktigt belopp från ett tidigare saldo.. Jag kunde göra bokföringar med upp till 60 olika konton med såväl debet som kredit - och genom checksifferkontrollen var jag alltid säker på att när bokföringen var gjord så var alla siffror rätt - om inte jag själv gjort någon dundertabbe vill säga.

Plötsligt slapp jag alla utrymmeskrävande tjocka bokföringsböcker i dubbelt folioformat eller ännu större. Databladen var i A4 och passade i vanliga pärmar - enda problemet var att de var perforerade i sidorna. Perforeringen fanns där eftersom pappersfacket automatiskt skulle mata ner dem och kunna leta upp nästa lediga rad att skriva på - en uppenbar fördel när man gjort en månads löpande bokföring och skulle föra över saldosiffrorna till huvudboken. Men, men pappersmataren stansade ett litet hack i blankettens sida varje gång man avslutat en rad - och dessa hack i kombination med perforeringen gjorde att blanketterna ofta hann bli söndertrasad innan året var färdigbokfört. 

1971 hade datortekniken gjort ett stort kliv framåt och jag beslöt att investera i en dator med helt ny konstruktion - en Philips kontorsdator. Den var visserligen mycket större men den hade hela 128 Kb i arbetsminne och unika lagringsmöjligheter i form av datakasetter. Bredvid den bamsiga datorn stod ett stort metallskåp med tre små fack med lock på ovansidan. I facken skulle man lägga kasettband och datorn registrerade då automatiskt kontoplan och saldouppgifter på vänster diskett, de bokförda registerposterna på mitteldisketten och totala bokföringen på höger diskett.

Antalet konton var obegränsat och bokföringen skedde på papper i s.k. "löpande bana". Detta papper kallades normalt för "pyjamaspapper" eftersom varannan rad var svagt färgad för att underlätta när man skulle läsa dem.

Fortfarande var tangentbord och skrivare de huvudsakliga in- och utenheterna men datorn hade även en hålkortsläsare. I denna laddade man programmen som bestod av en tjocka, tjocka buntar stansade hålkort. Det gällde att vara försiktig vid hanteringen eftersom ett enda bockat, skadat eller felsorterat hålkort innebar att programmet inte lästes in - och då blev datorn oanvändbar tills man fått en ny bunt kort från systemleverantören.

Här stiftade jag för allra första gången bekantskap med de nu så vanliga datorspelen. Någon programmerare på Philips hade roat sig att utveckla ett golfprogram som kunde köras på min dator. Men - att spela golf på ett linjerat pyjamaspapper med hjälp av tangenterna på en skrivmaskin - blev aldrig någon höjdare på mitt kontor!

I datorpriset (som var i klass med en splitterny Mercedes) ingick fri service i 5 år. Tur var det eftersom Philips datatekniker mer eller mindre bodde hemma hos oss på grund av ständiga justeringar, reparationer och ändringar. Systemteknikerna behövde dessutom omfattande information innan dom lyckades skapa ett fungerande bokföringsprogram. Till heder åt Philips får jag dock framföra att, som tack för hjälpen med programuppbyggnaden, fick jag en kaffekokare. DEN fungerade klanderfritt och utan servicetekniker lågt efter det att jag gjort mig av med datorn. Det förvånar mig alltså inte att Philips idag fortfarande tillverkar kaffekokare - men har slutat med datorer.

Det största problemet, förutom den knattrande skrivaren, de känsliga hålkorten, de otympliga kartongerna med pyjamaspapper och de ofta strulande datadisketterna, var att när man gjort bokföringen klar för en vecka eller en månad - då var det dags för datorn att registrera om det bokförda materialet till ut-disketten. Detta kunde ta upp till en halvtimme - och vad gör man under en sådan påtvingad paus? Jo, man dricker kaffe. Det blev mycket kaffedrickande under de åren jag använde denna datorn.

1975 sålde jag revisionsbyrån och utbildade mig till homeopat. Ett stort steg att ta i många avseenden! Mitt företags bokföring fick jag göra på det "gamla, hederliga" sättet igen och det innebar stora bokföringsböcker i bokhyllan och till att spetsa kulspetspennan. Men redan 1978-1980 kom alldeles nya system i marknaden - elektroniska datorer med bildskärm eller kopplade till de vanliga TV-mottagarna, och därtill snabba (?!?) skrivare som formade bokstäverna med skrivhuvud med stift (s.k. matrisskrivare) istället för med gjutna bokstäver på typarmar eller kula! WOW!

De datorer som kom i början av 80-talet var, om jag inte minns fel, en liten en som hette Sinclair ZX81, en betydligt mer avancerad med namnet Luxor ABC80, den sofistikerade Commodore C64 och den jag valde att skaffa - Spectravideo.

Grundmodellen, som bara var ett tangentbord att kopplas till TVn, var inte lämplig för bokföringsändamål - men utökad med kasettdäck, floppydiskar, kortkabinett diverse styrkort, skrivare och framför allt en monochrom bildskärm så dög den alldeles ypperligt till både bokföring och ordbehandling. Vilken lättnad att kunna SE det man gjorde direkt på en bildskärm - som visserligen var tråkigt svart med flimrande grön text - men ändå!!

Känsla att kunna utforma en text, kunna göra ändringar och sedan spara den på en diskett, och dessutom veta att texten var rättstavad, var obeskrivlig. När man som jag hade knackat Halda kontorsskrivmaskiner i 40 år och haft kladdig karbonpapper mellan bladen vid alla de tillfällen en skrivelse behövdes i mer än ett exemplar - var det en lättnad att kunna skriva ut samma text flera gånger - och veta att allt var rättstavat. Visserligen var utskriftskvalitén urusel på matrisskrivarna men det var trots allt en väsentlig förbättring. Så sent som 1984 använde jag den för att boka in deltagare i en världskongress och för brev och bokningsbekräftelser i samband med detta. Jag minns att någon jag skrev inledde med orden: "Jag fick någon form av datautskrivet meddelande" - så någon desktop-publishing-kvalité var det ilne fråga om. Min dåvarande svärson Ian fick sin egen dator och tillverkade trevliga spelprogram på löpande band. Vår tanke var att starta ett företag för försäljning av Spectravideoprogram - men dels lyckades Spectravideoagenten "knycka" merparten av hans program och dels var detta steg i datorutvecklingen snabbt överståndet eftersom redan embryot till nuvarande PC-modeller var i antågande.

Till att börja med fanns PC enbart de svart/vit skärmarna - men det gick att invertera färgerna - och då blev ju bilden betydligt trevligare med svart text på vit botten istället för tvärtom och ännu fanns inte det grafiska gränssnittet och datormusen - och man skrev alla instruktioner själv med hjälp av BASIC-kommandon. Vissa sitter faktiskt kvar i mitt huvud än i dag trots att det är drygt 20 år sen jag använde dem senast.

Jag vill absolut inte påstå att "det var bättre förr" - tvärtom. Möjligen var det en större utmaning att arbeta med dessa gamla datorer.  Med mina nuvarande datorer kan jag göra praktiskt taget vad som helst i text, ljud och bildväg och mycket av mitt arbete kontrolleras automatiskt - och skulle jag göra något fel så påpekar mina snälla datorer detta. Jag har försökt hänga med i utvecklingen men måste nog tyvärr erkänna att utvecklingen gått alldeles för snabbt framåt för att detta skulle vara möjligt.

Så ... jag trivs att sitta bakom min dator och pyssla med släktforskningsregistrering, bokföring och allt vad jag kan göra. Internet är en guldgruva av vetande på gott och ont - och det händer bara lite då och då att det strular och jag beter mig så här: