MYSTERIEKLUBBENS ÄVENTYRSRESA
TILL FRANKRIKE, del 1

Ungdomsroman av

Sven-Arne Silve

Tillbaka till Svens startsida


 INNEHÅLL:      

Del 1:

1. ROLLE OCH DEN MYSTISKA BILEN.
2. TILL HÖGER EFTER HAMBURG.
3. SKATTJAKT PÅ NYTT SÄTT.
4. MOTORVÄGSÄVENTYRET.
5. FALSKSPELAREN.
6. EN FANTASTISK KVÄLL.
7. CIRKUSBESÖKET.
8. TVÅ FINA ÖVERRASKNINGAR.
9. FRUKOSTKATASTROFEN.
10. VATTEN OCH LIVSFARA.
11. ROLLE UPPTÄCKER EN BOV.

Del 2:


12. BOVAR I FÄLLAN!
13. KITTLIGT OCH LUDDIGT.
14. MEDVIND OCH MOTVIND. 15.ENÖGDINGSJAKTEN.
16. RÄDDNINGSAKTIONEN.
17. ETT MYSTISKT PAKET.
18. DELFINUPPRORET.
19. LIFT MED DELFIN.
20. MORFAR GÖR SITT BÄSTA.
21. HEMFÄRDEN.

Copyright 2002 Sven-Arne Silve Borrby

 

1. ROLLE OCH DEN MYSTISKA BILEN.

 

Rolle dunkade sitt mörkblonda huvud eftertryckligt i bilrutan och grubblade över den egendomliga känsla han hade inom sig. Han visste bestämt att något var helt tokigt, men han kunde inte komma på vad det var. Inte ens efter att ha skakat kraftigt på huvudet och dunkat näven i pannan föll tankarna på plats. Nej - han fick inte fram vad det var som störde honom.
Han satt i morfars bil på motorvägen till Hamburg i Tyskland. I julas hade han tillsammans med de andra ungdomarna i bilen bildat en Mysterieklubb och upplevt en mängd spännande och kul saker.
Gänget bestod av hans livlige bror Robban, som alltid hade besvär med att få sitt långa, självlockiga hår att ligga snyggt, elvaårige kusinen Ajax, som alltid verkade lite snusförnuftig trots att han var den yngste i sällskapet, och kompisen Ida, som bodde granne med mormor och morfar och nästan såg ut som Robbans tvillingsyster trots att dom inte alls var släkt,
Mormor, som var söt och gladlynt och otroligt mån om att de skulle må bra och uppföra sig "som folk", och morfar var experter på allt som hade med övernaturligheter och spöken och sånt att göra. De var ovärderliga och hade naturligtvis blivit invalda som hedersmedlemmar på livstid i Mysterieklubben.
Gänget hade till och med lyckats hjälpa polisen att fånga några knarklangare och fått en belöning på flera tusen kronor. Pengarna skulle de nu sätta sprätt på genom en resa till äventyret "någonstans i Europa".
Målet för resan hade inte bestämts. De hade beslutat att åka till Hamburg och sen "ta till höger". Nu var de snart i Hamburg - och Rolle kunde fortfarande inte släppa känslan av att någonting var totalt fel.
De hade startat tidigt på morgonen från mormors och morfars gård på Österlen i Skåne och tagit färjan från Limhamn till Dragör. Där hade alla varit så ivriga på att komma till utlandet att inte ens Robban, som var tidernas matvrak, hade haft ro att äta i cafeterian.
Färden hittills, genom det vackra, flackt gröna Danmark till färjan i Gedser, som skulle ta dem till Tyskland, hade varit händelselös och de nästan slogs om att använda det enda Gameboyspel de hade med sig.
Rolle hade förlorat vid lottningen och börjat ägna sig åt att gissa nationalitet på bilarna som körde om. Han tyckte det var kul att titta på en bil och människorna i den och gissa om bilen var registrerad i Sverige, Danmark, Tyskland eller något annan land och sen kolla med nummerskylten där bak när bilen passerade. Han tyckte han var riktigt skicklig.
Samtidigt roade han sig med att bygga ord av bokstäverna och siffrorna i bilarnas registeringsnummer. SGR008 läste han som "Seg råtta" och BVN710 blev "Boven skjuten" - med lite hjälp av engelska, och LTN011 blev "Liten älva".
Precis innan de körde ombord på färjan till Tyskland hittade Rolle sin favoritbil, en röd Saab 900 med registreringsnumret BND007 som naturligtvis blev omdöpt till Rolles favorit James Bond, Agent 007. I den satt ett man och en kvinna som grälade så mycket att de glömde att köra när det blev deras tur. Förarna i bakomvarande bilar fick tuta en lång stund innan de kom igång.
På båten sprang sen Rolle rakt på den arga kvinnan när han jagades av Ajax i cafeterian - och hon hade blivit döilsken på honom för att han råkade sparka henne på smalbenet. Det verkade som om hon svor åt honom - även om han inte förstod vad hon skrek.

Samma röda Saab hade precis passerat och paret grälade fortfarande. Rolle hade duckat en aning, rädd att tanten skulle hytta åt honom igen, om hon nu kände igen honom. Men hon var alldeles för upptagen att munhuggas för att ägna honom en blick.
Morfar, magerlagd med mustasch och skägg - med snällskarpa genomträngande ögon som nästan kunde se rakt igenom en, var tydligen på extra gott humör. Han hade börjat gnola så smått och ökade efterhand volymen så att alla till sist protesterade högljutt.
-Du sjunger falskt! ropade Robban för att överrösta morfar-oljudet.
-Det är bra att sjunga. Det håller mössen borta från bilen. kommenterade morfar med ett skratt.
-Har du möss i bilen? skrek Ida med panik i rösten.
-Nej det har jag inte. Jag sjunger så ofta i den så det håller den alldeles musfri!
-Är det sant mormor? undrade Ida.
-Du vet hur morfar skojar. Vi har inga möss i den här bilen inte.
-Nej det hoppas jag, för dom får inte resa utomlands. sa morfar. Vet du varför?
-Neej, svarade Ida dröjande.
-Dom har inga pass.
Rolle var inte på humör att skratta och förresten tyckte han inte det var lustigt. Han var ilsken på sig själv över att han inte kunde få fram vad det var som var galet. Till sist gav han upp och började intressera sig för nationalitetsgissningar och nummerskyltar igen. Då plötsligt stod det klart för honom vad han missat och han skrek rakt ut så morfar höll på att panikbromsa.
-Den hade svenska nummerplåtar på båten - men den har tyska plåtar nu!
-Vad säger du? undrade mormor.
-Jag såg en röd Saab på båten och då hade den svenska nummerskyltar, men den hade tyska plåtar när den körde förbi nyss!
-Är du säker? undrade morfar.
-Ja bombis!
-Äsch du har drömt! retades Robban. Du har sett i syne eller så har du glömt. Du har ett lika utvecklat minne som en amöba.
-Det är sant! Jag vet! Säkert!
-Du inbillar dig bara... fortsatte Robban, men morfar avbröt honom och bad Rolle tala om allt han visste om den röda Saaben. Rolle berättade varför han lagt märke till nummerskylten och allt annat som han kom ihåg. Till slut sa han:
-Och jag sprang på den där utländska tjejen på båten. Hon blev arg.
-Var hon utländsk sa du? undrade morfar.
-Ja, jag begrep inte vad hon skrek - hon talade varken danska, tyska eller engelska, det vet jag!
-Kan du komma ihåg vad Saaben hade för nummer på sin tyska nummerskylt? undrade morfar.
-Nej jag tror inte det, mer än att det började med HH.
-Alltid något, sa morfar och började speja i alla riktningar.
-Vad tittar du efter? undrade mormor.
-Jag letar efter en polisbil eller en vägpatrull.

Ett par kilometer längre fram fanns avfarten till en bensinstation och restaurang. Morfar körde in där och hade tur som en tok för på parkeringsplatsen stod en tysk grönvit "Polizei"-bil. Poliserna satt och drack kaffe på en bänk bredvid och morfar gick över till dem. Det blev ett långt samtal och Rolle såg att den ene polisen gick till bilen och använde radiotelefonen. När morfar kom tillbaka böjde sig in genom sidorutan och sa:
-Vi tar en paus här och äter en bit, så kan vi nog få besked från polisen om en stund.
-Vad sade du till dom? undrade Rolle.
-Jag berättade att vi har ett halvfnoskigt barnbarn som inbillar sig så mycket att han borde få vila upp sig på vilohem några veckor. Polisen lovade ringa och höra efter om det fanns någon vårdplats. Vi får besked om en stund om dom kan ta in dig!
-Sa du verkligen det? undrade Rolle och blev först blek och sedan röd.
-Nej du! Det sa jag inte alls! Jag talade om att jag har en fantastiskt klipsk och uppmärksam dotterson i bilen som lagt märke till något som dom borde kontrollera på stubinen.
-Vad heter "stubin" på tyska? undrade Robban.
-Det vet jag inte! erkände morfar.
-Talade polisen svenska?
-Nej jag talade tyska med honom.
-Hur kunde du då säga "på stubinen" när du inte vet vad "stubin" heter på tyska?
-Jag sade "snabbt" på tyska och det heter "Schnell", så nu tycker jag att du skall vara lite "Schnell" mot morfar och inte vara så mopsig för då får du gå hem härifrån medan vi kör vidare.
-Visst! sa Robban med ett grin. Det tror jag på!

Det blev kaffe och smörgåsar till "gamlingarna" och tyska bratwurstkorvar med potatissallad till barnen. Det smakade himmelskt gott, utom för Rolle som knappt kunde få ner en bit på grund av spänningen inför beskedet från poliserna. Robban var tvungen att hjälpa honom att äta upp, men det hade han absolut ingenting emot.
På väg tillbaka till bilen kom den ene polisen fram till dem med ett brett leende på läpparna och pratade med morfar. Morfar pekade på Rolle och polisen gick fram till honom och gav honom ett par hjärtliga dunkar i ryggen och sa några ord som Rolle inte förstod.
-Vad sa han? undrade Rolle ivrigt.
-Jo han sa att den här gången klappar jag nätt, men dummar du dig så klipper jag till ordentligt!
-Larva dig inte! Vad sa han?
-Han tackade för hjälpen! En patrull fick tag på den röda Saaben och det visade sig att den var falskskyltad och troligen stulen i Sverige. Det finns ligor som stjäl bilar i Danmark och Sverige och sedan kör dem till öststaterna och säljer dem där. Det kanske var en sådan stulen bil. Det får väl visa sig framöver. Jag har lämnat adressuppgifter till polisen så att de kan få tag i oss om det behövs. Du kanske behöver vittna Rolle.
-Vad betyder vittna?
-Det betyder att du i en domstol får berätta vad du har sett och det skall du göra under ed, så då måste du svära, hur mycket mormor än protesterar.
-Vad mysigt! sa Rolle. Tusan jäklar!
-Inte svära! sa mormor


2. TILL HÖGER EFTER HAMBURG.

 

-Tänka sig! Vi har inte varit på väg i mer än fyra timmar och Rolle har redan hunnit klara av att sätta fast bovar! Inte dåligt! sa morfar och sedan var det tyst i bilen en hel kilometer.
Rolle satt och myste och kände sig mäkta stolt. Robban hade övertagit Gameboyspelet och låg med huvud och axlar på sätet och benen över ryggstödet. Det gav mer blod till hjärnan påstod han, och då tänkte han bättre. Glada men ängsliga lintotten Ida och allvarsamme grönögde Ajax läste var sin serietidning. Mormor läste kartan och mumlade ortnamn för sig själv. Trafiktempot hade ökat och nålen på hastighetsmätaren började allt oftare peka över 120 kilometer i timmen.
Morfar hade från början sagt att han inte tänkte köra fortare än 120 men det är lätt hänt att man blir fartblind på de snabba tyska motorvägarna. Mormor fick ibland be honom sakta ner när det gick undan lite för bra. Ida var nöjd med att mormor bromsade morfar lite, men Robban tyckte att morfar gott kunde "trampa spiken i botten".

-Jag tror att jag visste redan i morse att jag skulle hitta en bov! sa Rolle rakt ut i luften.
-Hur kunde du det? undrade Ajax.
-Jag drömde om det i natt. Jag drömde om tjuvar och att jag fångade dom. Kan det ha varit en sanndröm?
-Jag tror inte det, sa mormor. Du har säkert drömt att du har jagat bovar många gånger tidigare eller hur?
-Jaa, det har jag nog.
-Det var nog bara en tillfällighet, sa mormor och klappade honom på kinden. Samtidigt pekade hon med andra handen på hastighetsmätaren som en tyst uppmaning till morfar att sänka hastigheten. Mätarens nål låg en bra bit över 140. Morfar muttrade något och lättade på trycket på gaspedalen.
-Tror du inte på sanndrömmar mormor? undrade Ida.
-Jodå det gör jag.
-Det gör inte jag! sa Robban. Man kan inte drömma om framtiden - för man kan inte veta något om sådant som inte har hänt ännu.
-Jag tror på det, för jag har haft en sanndröm, sa Ida. Jag drömde att min morfar skulle bli sjuk och komma på sjukhus och det gjorde han dan efter. Jag drömde förresten en kul dröm i natt. Jag var i ett litet gulligt hus, som hade en jättefin träaltan runt om hela huset med massor av rosor på. Källaren var helt full med vatten och jag kunde bada och simma omkring i den och det var jättekul.
-Vi har också haft vatten i vår källare men det var min själ inte så kul för det var jag som hade glömt att stänga en kran. muttrade Robban.
-Inte svära! sa mormor
-Jaså du tror inte på sanndrömmar du Robban? sa morfar. Har du glömt när vi gissade på kort i julas och du hela tiden gissade ett steg före. Det var sanndröm det - fast det var i vaket tillstånd.
-Men hur skulle man kunna veta nåt om framtiden - den finns ju inte än! envisades Robban.
-Är du säker?
-Det är ju klart att jag är. Just nu fanns ju inte för en kvart sen, eller hur?
Morfar skrattade lite och kliade sig i flinten och frågade:
-Tänk ändå om just det här ögonblicket fanns redan för en kvart sen - kanske redan i går eller för tio år sen. Tänk om morgondagen finns redan nu - men att det bara är vi som inte har hunnit dit ännu. Tid är kanske precis som den här motorvägen. Den finns ju i hela sin längd och detta ögonblicket motsvaras av precis det här vägavsnittet som vi kör på precis nu.
-Vad du krånglar till det! protesterade Robban. Jag är hungrig!
Morfar lät samtalsämnet falla eftersom trafiken blev allt intensivare när de nu närmade sig Hamburg.
Ajax hade aldrig i sitt liv sett så mycket bilar på en gång. De fanns framför och bakom och på båda sidor och han tyckte att de körde som dårar. Trots att morfar höll 130 så kunde en bil köra om så fort att det verkade som om deras bil stod stilla.
-Nu har vi kommit till Hamburg, så då tar vi till höger från och med nu! sa morfar.
-Är det här dom tillverkar Hamburgare? undrade Ida.
-Nej. sa morfar. Det gör dom i Paris. Här tillverkas Brysselkål och Pariserkorv.
-Nu är du dum igen, morfar! sa Ida.
-Javisst! sa morfar och skrattade.

Ajax var lite avundsjuk för att Rolle hade blivit dagens hjälte. Han hade själv så gärna velat vara den duktige som kunnat tipsa polisen. Nu höll han utkik efter andra mystiska bilar. Det borde ju finnas fler och inte bara den som Rolle sett. Hur han än spejade och glodde så kunde han inte se något mystiskt med någon av bilarna han såg.
-Vill du vara snäll att ställa in 88,2 på bilradion, bad morfar och tittade på mormor.
-Javisst! sa hon glatt, öppnade bilradion och ställde in den angivna våglängden. Det strömmade ut en glad trudelutt från högtalarna med låg volym.
-Varför gör du så? undrade Ajax.
-Därför att då har vi en radiostation inne som ger besked om trafikstörningar och varningar som gäller den här motorvägen.
-Var fick du siffran ifrån?
-Det finns skyltar som talar om vilken våglängd man skall ställa in. Det ändrar sig efterhand som vi kör, så vi kommer att få ställa om radion många gånger.
-Det finns bilradioapparater som kan göra det själv så slipper man mixtra! sa Ida. Vi har en sån i vår bil!
-Jaha, sa morfar. Men jag har mormor i min bil och hon är minst lika bra som en automatisk bilradio.
Ajax började ivrigt speja efter skyltar som talade om nya våglängder för trafikradion och efter bara en kort sträcka kunde han stolt meddela:
-Nu skall du ställa in 90,0 mormor! sa han - och mormor lydde och rattade på bilradion.
-Nu skall du ställa in 90,5 mormor!
-Nu skall du ställa in 91,0 mormor!
-Nej sakta i backarna! Jag hinner ju inte med alla ändringarna! Var ser du siffrorna någonstans?
-På skyltarna vid vägrenen! Nu skall du ställa in 91,5 mormor!
Morfar började skratta för full hals. Han skrattade så att han nästan blev trafikfarlig. Så hostade han till och sa:
-Det var det roligaste jag varit med om sen min mor nös ut lösgarnityret i soppterrinen.
-Vad då? undrade Ajax.
-Jo dina frekvensstolpar är kilometerangivelser och har ingenting med radion att göra. De talar om hur långt vi har kommit på just den här vägsträckan.
Usch vad Ajax kände sig fånig. Han tyckte inte om att göra bort sig. Han lovade sig själv att hålla uppsikt över morföräldrarna så han kunde komma på om de gjorde bort sig någon gång. Han kände sig rastlös, men visste att det skulle dröja många timmar innan de skulle stanna för natten, även om det blev ett par pauser under tiden. Plötsligt fick han syn på morfars videokamera.
-Får jag titta på videokameran mormor? undrade han försynt.
-Mja jag vet inte säkert. Lovar du att inte ta sönder den?
-Självklart!
-Okej då!
Ajax plockade fram kameran ur väskan, satte i batteriet och startade den. Han riktade den framåt och bakåt och zoomade in andra bilar. Det var spännande att nästan kunna "komma in genom rutorna" på bilarna. Det såg ut som om han själv var inne i deras bilar. Han såg glada ansikten, sammanbitna ansikten och arga ansikten. Han såg unga och gamla ansikten och människor av alla typer. Till slut blev han yr i huvudet av alla besök i andra bilar. Han riktade kameran genom sidorutan och såg genom sökaren hur naturen virvlade förbi i rasande tempo.

-Skall vi stanna för en kisspaus? undrade morfar, som just sett en avfartsskylt till ett motorvägsvärdshus.
-Jaa, jag vill ha glass! skrek Robban.
-Det skulle vara gott med en kopp kaffe. sa mormor, som jämnt var kaffesugen.
-Bra! sa morfar. Jag behöver en kopp kaffe, jag med!
Bilen saktade in vid avfarten och Ajax kunde se den förbiilande naturen lite tydligare. Han riktade kameran mot en plats och vred den efterhand som bilen for förbi. Plötsligt fick han syn på något gulvitt i ett träd. Han zoomade in men höll på att tappa bort vad han såg i sökaren så han fick zooma tillbaka igen ett tag för att hitta det. Det var en fågel - men en sådan fågel hade han aldrig väntat sig att se i ett skogsområde i Nordtyskland.
-Morfar! Det sitter en papegoja i trädet där borta! ropade han.
-Jaha - och om den som kör tror på det skämtet, så sitter det en åsna vid ratten! sa morfar med ett skratt.
-Det är säkert! En vit och gul papegoja! Liten, med rött på kinderna!
-Javisst. Hade den nagellack och örhängen också?
-Men det är säkert! Jag såg den tydligt i kameran! Tror du mig inte?
-Nja, du såg säkert fel. Jag tror absolut inte att det kan finnas en papegoja i några träd här inte.
Ajax blev både ledsen och arg. Dumma morfar som inte trodde på honom. Han lade ner videokameran i knäet och upptäckte att han av misstag hade startat den. Den stod på inspelning. Tänk om han hade filmat fågeln. Vilken triumf att kunna visa morfar att han hade rätt.
Ajax spolade tillbaka bandet samtidigt som morfar körde in på en ledig parkeringsruta. Han hade inte spelat in mycket, men kanske tillräckligt för att fågeln skulle vara med. Ajax kikade i sökaren och spelade upp vad han hade på bandet. Jodå, fågeln var där!
-Vill du titta på min fågel? undrade Ajax nonchalant och räckte i triumf över kameran till morfar.
-Spelade du in? sa morfar förvånad och tittade på inspelningen.
-Jo minsann du har alldeles rätt! En liten nymfparakit. Förlåt! Jag trodde att du såg fel, sa morfar och såg uppriktigt ledsen ut.
-Föralldel! sa Ajax och växte flera centimeter.
-Hur skall vi kunna fånga in den? Hur långt bort var det? Får vi gå dit? Frågorna haglade från de övriga barnen.
-Ta det lugnt, gaphalsar! Först får Ajax hjälpa oss att hitta trädet, sen får vi se om fågeln sitter kvar och sen får vi fundera ut hur vi skall kunna fånga in den.
Det tog en god stund att finna fram till trädet. Morfar fick till och med gå ut på gräs-slänten vid motorvägen för att kunna jämföra med videoinspelningen, men till slut stod alla under rätt träd.
-Den sitter inte kvar längre! konstaterade Ajax.
-Det var nog en flyttfågel! påstod Robban.
-Flyttfågel? Du är knas i karotten! Papegojor är väl inte flyttfåglar heller!
-Ja men den sitter ju inte kvar!
-Nej den har väl flugit till ett annat träd, då!
-Men då har den ju flyttat! Då är det ju en flyttfågel!
-Du har nog tillbringat för många dagar tillsammans med morfar, sa mormor och skrattade. Du börjar skoja lika tokigt som han.
-Jag har nog blivit smittad! sa Robban och kände sig riktigt stolt över att ha jämförts med morfar.

Alla letade i träden runt omkring. Det såg säkert helfestligt ut med ett gäng människor som fjantade runt bland träden och kikade än uppåt, än neråt och än åt sidorna. De såg nog ut som en skock hönor, tänkte Ajax samtidigt som han fick syn på fågeln. Den satt bara en halv meter ifrån honom. Lugnt och försiktigt sträckte han ut handen. Fågeln skyggade lite bakåt, sedan hoppade den över på hans finger och började vissla en melodi.
-Vem är det som visslar? undrade morfar.
-Inte jag! sa Rolle.
-Inte jag heller! sa Robban och Ida på samma gång.
-Är det du Ajax som har lärt dig vissla tyska dryckesvisor? undrade morfar.
-Nej det är fågeln! Titta! sa Ajax stolt och visade upp den vackra nymfparakiten som tydligen trivdes så bra hos Ajax att den klättrade upp utefter armen till hans axel, satte näbben mot hans öra och visslade samma melodi en gång till.
Alla samlades runt Ajax för att beundra fågeln. Den satt lugnt kvar, bet i en hår-tofs och satte sedan näbbet in i örat på Ajax igen och visslade samma melodi om och om igen.
-Det är nog ingen papegoja. Det är nog en kaja! sa morfar
-Det kan det väl inte vara. En kaja ser inte ut så här.
-Nej men melodin som den visslar heter "Trink, trink Brüderlein trink" och är en tysk dryckesvisa. En fågel som visslar en fyllevisa är nog en kaja i alla fall. En fyllkaja!
-Ha ha - det var ett äkta skånskt skämt! sa mormor.
Fågeln satt snällt på Ajax axel hela vägen tillbaka till värdshuset. Morfar frågade alla han såg på värdshuset om någon kände till en bortflugen papegoja, men ingen visste något om den. Morfar ägnade två hela timmar åt att få hjälp med fågeln utan att lyckas.
Till slut bad han att få tala med värdshusvärden för att fråga om de kunde ta hand om den på värdshuset, men värdshusvärden slog ifrån sig med båda händerna. Något sådant ansvar ville han inte ta. Till slut blev morfar trött på att springa och fråga så han suckade och sa:
-Vi får väl ta den med oss på resan då så får vi fundera ut hur vi skall finna ägaren sedan.
-Jaa! Vad kul! Toppen! skrek barnen som redan hunnit fästa sig vid den lilla visslande krabaten.

 

3. SKATTJAKT PÅ NYTT SÄTT.

 

Resten av eftermiddagens resa blev händelselös och hade inte nymfparakiten kommit in i bilden hade det varit urtråkigt att sitta i bilen medan mil efter mil av de tyska motorvägarna försvann under däcken.
Fågeln tydde sig mest till Ajax, men den hade ingenting emot att hoppa över till de andra barnen och även till mormor och morfar. Ida tyckte inte om att den satte sig i håret på henne. Då fäktade hon med armarna och skrek och fågeln flög över och satte sig på morfars huvud istället.
-Hej du! sa morfar. Gillar du att åka rutschbana så får du lov! Här är inget hår som tar emot inte.
-Danke, sa fågeln.
-Väluppfostrad är den då verkligen! sa mormor som nu satt vid ratten. "Danke" betyder "Tack".
-Då är den tysk då? undrade Rolle.
-Du får väl fråga den själv! sa morfar. Eller be att den visar sitt pass, där står det!
-Fåglar har väl inga pass! Nu är du töntig! sa Ajax.
-Javisst! sa morfar. Vi vet ju inte ens vad den heter eller har den talat om det?
-Det kan den väl inte? undrade Ajax.
-Försök att fråga den!
-Vad heter "Vad heter du" på tyska, då?
-Was heisst Du? heter det, sa morfar.
Ajax försökte om och om igen att fråga fågeln vad den hette och efter varje fråga visslade den sin melodi och sa "Danke". Efter tio försök gav Ajax upp.
-Nej den kan nog inte tala om det, då hade den gjort det efter så många försök!
-Ja men den har ju svarat dig varenda gång! påpekade mormor.
-Hur då?
-Den har ju sagt att den heter "Danke"!
-Har den?
-Javisst! Fråga en gång till!
-Was heisst Du? sa Ajax. Fågeln visslade sin melodi och sa:
-Danke.
-Men då kallar vi den väl för "Danke" då! ropade Ajax. Vilket bra namn!
-Danke schön! sa fågeln.
-Vad sa den nu? undrade Robban.
-Jo "Danke" betyder "Tack" och "Danke schön" betyder "Tack så mycket", så den tyckte visst om sitt namn, sa morfar och kliade fågeln på halsen.
Fågeln tyckte tydligen om att bli kliad. Den vred huvudet nästan ett helt varv så morfar skulle komma åt att klia den runt om hela halsen.
-Vrid inte av huvudet på den! sa Rolle.

När bilen sent på eftermiddagen körde in på parkeringsplatsen till ett litet mysigt värdshus strax efter det de passerat gränsen till Holland hade Danke lärt sig dels "Tack" och "Hej, hej" på svenska och dels hade den lärt sig vissla "Broder Jacob" och "Happy Birthday" plus att den härmade Robbans busvissling helt perfekt.
Mormor hade hållit på att bli vansinnig av allt visslande i bilen men morfar visste på råd. Han plockade fram en paket bomull och gav till mormor. I flera timmar hade mormor öronen fulla av bomull för att slippa oljudet. Det fungerade bra mot visslandet men gjorde samtalen om vägval och körsträckor svårare. Morfar fick skrika ordentligt för att hon skulle höra honom. För att påkalla hennes uppmärksamhet inledde han alltid med:
-Mormor ohoj!
Det dröjde inte länge förrän Danke hade lärt samma uttryck och tjatade det om och om igen:
-Mormor ohoj, Mormor ohoj, mormor ohoj! - följt av den lilla visselmelodin.
På värdshuset fick de tre dubbelrum och delade upp sig så att mormor och Ida tog ett, Robban och Rolle nästa och morfar, Ajax och Danke det tredje. Ajax hade ingenting emot att bo i samma rum som morfar, men Robban gav honom några gliringar:
-Du kommer inte att sova en blund. Morfar snarkar som ett ångdrivet sågverk!
-Då får han låna mormors bomull! bestämde morfar och med det slutade gliringarna.

Maten var både god och riklig. Till och med Robban blev mätt. Efter måltiden var alla pigga på att göra något som kompensation för alla långtråkiga timmar i bilen.
-Jag vill göra något spännande! sa Ida och satte sin lilla uppnäsa trotsigt i vädret.
-Det finns nog inte mycket spännande att göra på en sådan här liten ort, sa mormor beklagande. Vi kan ta en promenad och titta på omgivningarna.
-Usch vad trist! Jag vill göra något som är kul och spännande, envisades Ida.
-Vi kan spela fotboll, föreslog Rolle men Ida frynte på näsan över förslaget.
-Skall vi ge oss ut på skattjakt? undrade morfar.
-Äsch här finns väl inga skatter. Då skall man ha en skattkarta och helst en öde ö. Det hade varit lajbans! påstod Ajax och såg längtansfull ut.
-Skatter kan man hitta var som helst. Fornlämningar, stenyxor, gamla mynt och sådant.
-Sånt finns väl inte var som helst och förresten måste man veta var skatter är gömda, annars kan man inte hitta dom.
-Är du säker? undrade morfar och Ajax såg den där glimten i morfars ögon som visade att han hade något i bakfickan.
-Vad är det för lurt du tänker på? frågade Ajax och spetsade öronen.
-Nja, jag bara tänkte att vi kunde fortsätta Mysterieklubbsverksamheten på resan och göra några spännande experiment Vad tycker ni?
-Visst, toppen! Berätta! uppmanade Ajax och gjorde de andra i gruppen uppmärksamma på att morfar hade något spännande på gång. När alla var samlade fortsatte morfar:
-Jag tänkte att vi skulle lära oss hur man hitta precis det man vill hitta. Var man än befinner sig - om det nu finns där förstås.
-Det lät krångligt! sa Robban halvintresserad och petade näsan.
-Inte alls! Om vi nu bestämmer oss för att vi skall leta efter dolda skatter så borde vi i rimlighetens namn kunna hitta något spännande, om vi inte har för stora pretentioner.
-Vad betyder det? undrade Robban som inte var så slängd på konstiga ord.
-Pretentioner? Det betyder krav, fordringar, önskemål. Om vi alltså inte kräver att vi skall hitta en guldtacka på fem kilo utan nöjer oss med något litet mynt eller så. Då borde vi kunna lyckas med det.
-Tror du? undrade Rolle tvivlande. Han ville mycket hellre spela fotboll - fast det skulle å andra sidan inte vara dumt att finna en nergrävd skatt.
-Vi kan väl försöka i varje fall. Vill ni?
Ingen hade något emot att lära sig finna skatter även om alla såg tvivlande ut, Robban mest och Ajax minst.

Morfar körde bara ett kort stycke och parkerade på en äng intill en liten skog. Det var en vacker plats med mängder av vackra ängsblommor. Luften var ljum och det doftade härligt av gräs och blommor. Morfar rotade i bagageutrymmet och hämtade ut en stor påse.
-Här har jag våra skattletarverktyg, påstod han och visade upp några konstiga metallpinnar.
-Dom kallas för "pekare" och med sådana kan man hitta precis det man vill - om man bara lär sig knepet. Nu får ni vars ett par så skall jag visa hur dom används. Dessutom får ni spadar så ni kan gräva fram det ni hittar.
Pekarna bestod av kraftig ståltråd som morfar böjt i L-form. På den korta biten, som var ungefär 12 cm, hade morfar satt på en bit sugrör - som då blev handtag. Den långa biten, som var ungefär 20 cm, kunde lätt snurra och vrida sig i sugrören.
- Ni har en pekare i var hand och håller nätt i sugrörshandtagen. Håll ut händerna en bit från kroppen så att pekarna kan snurra utan att stöta till kroppen, instruerade han och barnen gjorde som han bad dem om.
-Man kan välan inte hitta något med sådana här! Dom är ju inte ens batteridrivna! protesterade Robban med en grimas och morfar skrattade hjärtligt.
-Det finns mycket som fungerar jättebra utan batteridrift. Tänk på kompassen. Det är bara en magnetiserad plåtbit som snurrar på en pinne. Den riktar in sig på magnetiska kraftlinjer medan dessa riktar in sig efter tanke-energilinjer - och fungerar nästa lika osvikligt.
-Hur gör man? undrade Ajax, som tyckte att det tjafsats tillräckligt och ville ha lite action.
-Pekarna reagerar på det du upplever undermedvetet. Du vet alltså inte om att du reagerar, men pekarna gör det och svänger så som du själv har bestämt när du reagerar på det som du har föresatt dig.
-Va korkat! Det där går jag inte på! Det låter hellöjligt! utbrast Ida och såg misstrogen ut.
-Du får tycka vad du vill, men jag vill gärna att du provar. Det är många förnuftiga personer inom universitetsvärlden och även på Försvarets Forskningsanstalt som är intresserade av att se vad pekare kan användas till. Förr i världen var det vanligt att man använde slagruta - en vanlig grenklyka - när man sökte efter lämplig plats att borra en brunn på till exempel. Den här typen av redskap fungerar precis på samma sätt, men är ännu mer användbara.
-Jag tycker det låter dumt! envisades Ida som nästan ångrade att hon inte gått med på att spela fotboll istället.
-Det får du hjärtans gärna tycka men jag vill ändå att du provar. Man skall inte förkasta något bara för att man tycker det låter dumt - det kanske visar sig att det är bra.
-Det tror jag inte! Det kommer aldrig att funka!
-Vi provar. Ni bestämmer er för att pekarna skall visa riktningen till det ni söker och att dom skall vrida sig inåt mot varandra när ni har foten på den plats där det finns som ni söker efter. Om ni har gått för långt skall dom vrida sig utåt eller bakåt istället. Har ni förstått.
-Självklart! Vi är väl inte födda bakom en lagård. suckade Ajax som fortfarande var mer sugen på action än prat.
-Bra. Bestäm nu vad ni vill söka efter, så får vi se vad som händer. Vi kan inte hålla på så länge för det börjar bli sent.
Barnen intog sina utgångsplatser med underarmarna rakt ut och pekarna mjukt i de knutna händerna. Rolle såg koncentrerad ut och var den förste som fick styr på pekarna. De ställde sig parallellt med varandra med riktning åt höger.
-Vad skall jag göra nu? undrade han och stirrade som förhäxad på pekarna.
-Gå långsamt i den riktningen som pekarna visar och stanna när dom vrider sig, sa morfar och ägnade sig åt Ida vars pekare snurrade vilt.
-Du är visst osams med pekarna Ida lilla. Försök att vara lite positiv och inte så misstrogen, så skall du se att det fungerar bra.
-Har nån klarat av att hitta något med pekare? undrade hon, fortfarande motsträvig.
-Ja jag lovar. Det kommer att fungera. Du brukar ju vara den duktigaste, så du skall väl inte låta någon av pojkarna överglänsa dig med pekarna. Se så, bestäm dig nu för vad du skall söka efter så skall du se!
Ida tog ett djupt andetag och plötsligt, som på ett givet kommando ställde sig pekarna rakt bakåt. Hon vred sig långsamt runt och pekarna vred sig samtidigt, som om deras spetsar var naglade vid ett osynligt mål. Hon började långsamt röra sig i den riktning som pekarna angav. Då ropade Rolle:
-Morfar! Pinnarna vrider sig inåt här!
Alla avbröt sitt eget sökande och rusade bort till honom. Han såg dödsförskräckt ut och stirrade på pekarna som om han hade sett ett spöke..
-Bra, sa morfar, nu tar du ett par steg framåt!
Rolle följde instruktionen och pekarna snurrade runt och ställde sig utåt. Sedan backade han två steg och pekarna vred sig inåt igen.
-Då har du det du söker precis under fötterna, skrattade morfar, Se inte så rädd ut utan börja gräva. Ni andra kan fortsätta ert eget sökande så får vi se sedan vad Rolle lyckades leta rätt på.
Efter tio minuter hade både Ajax och Ida kommit till platser där pekarna slog ihop och börjat leta och gräva efter dolda skatter. Robban var ilsken. Hans pekare hade inte fungerat. Det var alla gånger något fel på dem. Han hade säkert fått de allra sämsta. De som aldrig skulle kunna fungera. Nästa gång skulle han byta med någon av de andra så att han fick pekare som gick att använda.
-Jag har hittat ett mynt! skrek Rolle och kom rusande med det jordiga myntet till morfar som snabbt kunde konstatera att det var tyskt från 1932. Det gick inte att köpa något för, men kanske hade det ett samlarvärde.
Ajax hade också hittat något - men var inte särskilt stolt över det. Hans fynd visade sig vara en liten tom plåtask som det varit halstabletter i för länge sedan.
-Vad bestämde du dig för att söka efter? undrade Ajax.
-Något som nån hade tappat eller grävt ner.
-Bestämde du dig inte för att det skulle vara något värdefullt?
-Nej.
-Då var det därför det bara blev en sådan här grej. Det blir nog bättre och dyrbarare saker nästa gång! sa Ajax tröstande.
Alla gick bort till Ida som fortfarande grävde av alla krafter.
-Skall du gräva dig ner till Kina? retades Robban, som kommit över besvikelsen att hans pekare inte hade fungerat. Om man bara hittade småmynt och gamla värdelösa plåtaskar så hade han inte gått miste om så mycket.
-Äsch det är bara sten här, pustade Ida och försökte torka sig i pannan utan att smutsa ner sig.
-Jaha, sa morfar eftertänksamt. Men vad är det för en sten du håller i handen?
-Bara en vanlig sten.
-Nej du - det ser allt ut som en yxa från stenåldern - den ser väldigt fin ut tycker jag.
Ida blev jätteglad och pojkarna avundsjuka. Morfar klappade Ida berömmande på axeln och gav sedan pojkarna var sin tröstande kram.

-Nu får vi allt sluta skattjakten för i kväll. Det skulle det vara bra om vi hann hitta en butik som säljer fågelburar och parakitfrö innan affärerna stänger, sa morfar. Stackars Danke har inte fått mat på hela dagen.
När morfar parkerat utanför värdshuset hoppade Ida ut med ett brett leende, med sina pekare i högsta hugg:
-Jag kan nog hitta en djurbutik med pekarna! sa Ida - och hon lät nästan helt tvärsäker.
-Ja du får hjärtans gärna försöka, sa morfar.
Ida höll ut pekarna i rätt läge och bestämde sig för att pekarna skulle visa riktningen till en affär som sålde djurmat. Efter bara några sekunder svängde pinnarna runt och stod stadigt riktade rakt bakåt.
-Vi skall gå åt det hållet! konstaterade hon - och konstigt nog var det ingen i gruppen som protesterade utan de vände snällt och fogligt och promenerade norrut på huvudgatan..
Pekarna pekade stabilt rakt fram i flera kvarter och vred sig sedan, som på ett givet kommando till vänster.
-Vi skall ta nästa tvärgata till vänster, dirigerade Ida - och gruppen lydde snällt.
Det fanns ingen butik på den gatan de hade tagit in på och Robban fnös av ilska.
-Vilken urvissen idé att leta efter nåt med såna där töntpinnar - det funkar bara inte.
-Det kan det visst göra, protesterade Ida. Jag tror på dom.

-Okej, avbröt morfar - vi går tillbaka igen. Du kan gärna prova igen med pekarna Ida, det kanske fungerar bättre nu.
Pekarna visade konstigt nog att de skulle gå tillbaka samma väg men de hade bara hunnit gå några meter på huvudgatan så vred sig pendlarna och Ida ropade:
-Vi skall ta nästa gata till höger!
Det fanns ingen affär på den gatan heller och pekarna visade nu att de skulle gå tillbaka till den förra gatan igen.
-Pekarna verkar helvrickade, konstaterade Ajax.
-Nej vänta ett tag, jag börjar ana vad som är på gång! sa morfar. Ida gå nu norrut som vi gjorde allra först.
Ida lydde och ropade:
-Dom visar att jag skall ta till vänster.
-Bra - fortsätt fem meter till! Vad händer?
-Dom visar att jag skall gå tillbaka igen!
-Okej kom då hitåt.
-Nu visar dom att jag skall ta till höger!
-Stopp där! ropade morfar och skyndade till platsen där Ida stod, promenerade runt om en stor lastbil som stod parkerad vid trottoarkanten och var försvunnen.
De övriga väntade i flera minuter. Robban började bli otålig och ville gå och leta, men mormor höll honom tillbaka.
-Han kommer nog snart. Så lätt är det inte att bli av med honom. Det vet jag som har varit gift med honom i över trettio år.
-Nu kommer han! ropade Rolle som ställt sig så att han kunde se i det smala utrymmet mellan lastbilen och huset.
Morfar klämde sig mödosamt förbi lastbilen. Han var överlastad med påsar och bar dessutom på en fågelbur.
-Du var inte dålig på pekare du Ida. Pekarna visste att det fanns en djuraffär - trots att den inte skall öppna förrän om en vecka. Ni kan inte ana vad ägaren blev paff över att jag, en utlänning, hade hittat dit. Till en affär som ingen mer än han och hans familj kände till skulle öppna på måndag.
-Det var som tusan, sa Robban och mormor var visst så förbluffad att hon inte hörde att han svor.
Barnen var trötta efter den långa dagen och gäspade ikapp så efter att ha tittat på den närmaste omgivningen styrdes kosan mot värdshuset. Danke fick sin mat och åt med frisk aptit. Ja han var så hungrig att Ajax var betänkt att ändra hans namn till "Lill-Robban", med tanke på hans hunger.
Danke putsade sig efter maten och drack en skvätt, sedan hoppade han upp på den nyinköpta buren och undersökte den mycket noga. Dörren stod öppen och rätt som det var hade Danke hittat in och satt på pinnen inne i buren, visslade sina melodier, tittade på Ajax och sa:
-Danke, Danke schön!

 

4. MOTORVÄGSÄVENTYRET.

 

Det dröjde ända till eftermiddagen dagen därpå innan något spännande hände. Morfar hade till och med påpekat att det var ovanligt händelsefritt och att den dagen nog liknade sådana som normala människor fick uppleva på sina resor. Inga bovar i sikte och inget mystiskt någonstans. Det var riktigt avkopplande ansåg han, men det tyckte inte barnen. Det var långtråkigt, trist och enformigt att bara sitta och åka, spela spel och titta på de holländska träden som stod i spikraka rader för att minska blåsten på de stora fälten.
-Om inget händer snart så blir jag med negerdockor! sa Ida.
-Så får man inte säga, det är rasdiskriminerande! sa mormor.
-Vad betyder det? undrade Ida
-Det betyder att man ser ner på dom svarta.
-Jaså, men jag ser inte ner på någon ras! Jag tycker om negerdockor. Jag tycker dom är söta, mycket sötare än vanliga dockor. Barbiedockor och sånt.
Mormor hade inte mycket att komma med i den diskussionen så hon lät ämnet falla och fick hjälp av omständigheterna. Bilradion avbröt plötsligt en melodi som hon tyckte om och satt och gnolade med i. I stället kom den signal som talade om att det skulle sändas en trafikvarning. En mansröst läste upp ett meddelande och innan meddelandet var slut började frågorna hagla över morfar.
-Vad var det för något? -Är det en trafikolycka? -Vad är det som har hänt?
-Lugna er! sa morfar. Jag hann inte höra allt men det är alldeles här i närheten, antingen framför oss eller precis bakom oss. Jag kunde inte höra allt eftersom ni började fråga för tidigt men det verkar vara en olycka med en cirkusvagn och han nämnde något om en apa.
-Har du verkligen hört rätt? undrade mormor. En apa?
-Ja, jag tror att han talade om "affe" och det skall vara "apa", om jag nu hörde rätt.
Precis då fick morfar bromsa kraftigt eftersom bilarna framför hade stannat.
-Jaha, då kan vi bereda oss på en paus här! konstaterade morfar och vevade ner sin sidoruta för att få in lite frisk luft.
Radion bröt programmet med ytterligare en trafikvarning och den här gången var barnen tysta så morfar fick höra hela meddelandet.
-Jo det är en apa som har kommit lös på motorvägen här i närheten. Det är säkert därför som det här stoppet har inträffat. Den har brutit sig ur en cirkusvagn och är tydligen både skadad och argsint så man uppmanar bilisterna att låsa bildörrarna och hålla alla fönster stängda.
-Usch då! sa mormor. Måtte den inte komma hit!
-Det är nog ingen risk. Du kan säkert vara helt lugn, tröstade morfar, men barnen tyckte det var spännande.
-Tänk om vi får se den! Om den kommer här så skall jag fota den, utropade Rolle.
-Man sparkar inte på apor! sa mormor strängt.
-Det skulle jag väl inte heller!
-Jovisst, det sade du ju! Du skulle ju fota den!
-Ja fota, fotografera!
-Jaså menade du fotografera. Ja jag säger då det - det finns så många nya konstiga uttryck! sa mormor och drog en lättnadens suck.
-Då kan jag filma den med videokameran! Får jag det? undrade Ajax.
-Jadå, om det kommer en apa här på motorvägen så får du filma så mycket du vill, men jag är rädd för att du är för optimistisk, det kommer ...
Morfar tystnade mitt i meningen. Han och alla de andra i bilen hörde först vrålen, sedan dunsarna och skriken och sedan såg de aphuvudet. Det var inte vilken liten gullig apa som helst. En jättestor gorilla haltade fram mellan bilarna som stod stilla på vägen. Den böjde sig ner och tittade in i varenda bil den passerade, gav ifrån sig ett ilsket vrål och drämde sin näve i biltaket på den inspekterade bilen. Människorna i bilarna gallskrek av skräck.
Rolle glömde att fota och Ajax satt stel som en pinne i baksätet och bara gnydde. Ida gömde ansiktet i händerna och grät tyst av rädsla. Till och med Danke verkade stel av förfäran. Robban försökte vara karsk men rösten darrade när han konstaterade:
-Rena King Kong. Vilken jätte! Fy tusan!
Mormor och morfar satt tysta. Mormor reagerade inte ens för Robbans svordom. De verkade ha stelnat till statyer av situationens obeveklighet.
Det fanns ingenting de kunde göra. Gorillan skulle säkert titta in i deras bil också, sedan vråla och slå en rejäl buckla i biltaket. Mormor undrade om taket skulle hålla och morfar, skam till sägandes, undrade om försäkringen betalade för skador orsakade av gorillaanfall.
Gorillan kom närmare och närmare då den plötsligt, tre bilar ifrån dem, ändrade beteende. Den fäste blickarna på deras bil eller var det kanske bilen bakom deras? Den brydde sig inte om att titta i de framförvarande fordonen. Den vrålade inte längre, den slog inte näven i biltaken. Tänk om den skulle gå förbi utan att något obehagligt hände?
Alla höll andan, men ryckte till när gorillan gav upp ett tjut som fick håret att resa sig på huvudet, till och med på morfar. Tjutet lät inte ilsket. Snarare som en blandning av sorg och glädje och kanske en liten stänk förvåning, hur man nu kan tyda det ur ett gorilleskrik.
Den stannade upp ett par sekunder framför deras bil, böjde sig ner och kikade in genom vindrutan, höjde armarna rakt upp i luften, gav till ett nytt tjut och började slå sig på bröstet. Skådespelet fortsatte i ungefär en minut sen tog den ett jättekliv fram till höger bakdörr och tog tag i handtaget och slet upp dörren. Ingen hade kommit på tanken att lyda uppmaningen att låsa dörrarna.
Alla i bilen var dödsförskräckta. Ingen av dem trodde att de skulle komma levande ifrån detta äventyr, denna osannolika mardröm. Skräcken hade lamslagit dem alla och ingen kom sig för att skrika och ännu mindre att öppna dörrarna på andra sidan bilen och rusa därifrån. De satt som fastklistrade på bilsätena.
Gorillan hade fastnat med handen i dörrhandtaget och det tog några sekunder innan den kom loss. Då stack den in huvudet, stirrade på Rolle, luktade på honom och gav sedan ifrån sig ett ljud som påminde om joller. Den smackade och gurglade och fortsatte att lukta på Rolle en lång stund, sen klappade den Rolle på huvudet och axlarna och till slut lyfte den ut honom ur bilen så lätt som om han hade varit lätt som en fjäder. Rolle var näst intill medvetslös av skräck och hängde som en trasdocka i gorillans händer.
Gorillan tryckte Rolle mot sitt bröst, slog armarna om honom, satte sig ner mitt på vägen och började vagga fram och tillbaka samtidigt som den fortsatte att jollra och lukta på honom.
Morfar vaknade ur sin paralyserade förlamning först.
-Sitt kvar och rör er inte, jag måste försöka rädda Rolle! Stäng bakdörren Ajax!
Han öppnade framdörren och klev ut på motorvägen. Gorillan reagerade inte alls. Den fortsatte att krama och jollra med Rolle. Den kastade visserligen en sidoblick på morfar men brydde sig i övrigt inte om honom. Morfar började tala milt och lugnande till gorillan som vände ansiktet mot honom och gav honom ett brett leende och någonting som man skulle kunna jämföra med en slängkyss. Morfar gick försiktigt närmre och satte sig till slut precis bredvid gorillan.
De kvarvarande i bilen höll andan av spänning och rädsla och undrade vad morfar egentligen tänkte göra?
Morfar satt kvar orörlig en lång stund och fortsatte småprata både med djuret och Rolle för att lugna dem båda. Efter en stund sträckte morfar ut sin arm väldigt långsamt och försiktigt mot gorillan. Den reagerade inte och till slut kunde morfar klappa den på axeln och ryggen. Det verkade som om gorillan tyckte om beröringen. Morfar blev djärvare och djärvare med beröringen och efter några minuter kunde han klia och låtsas plocka loppor på gorillan, som njöt av behandlingen och såg mäkta belåten ut.
Alla i bilen hade varit så upptagna av skådespelet att de varken sett eller hört att ett gäng poliser i full kravallutrustning hade omringat området. Två av dem var nu på väg mot gorillan. En ställde sig i skjutställning mellan bilarna bara några meter bort. Den andre polisen ropade något åt morfar. Morfar tittade upp, reste sig sakta och tog ett steg åt sidan så att han stod precis i skottlinjen mellan den skjutberedde polisen och gorillan.
Poliserna verkade bli arga på honom men det var ingenting mot den ilska som sprutade ur ögonen på morfar. Barnen hade aldrig sett honom så ilsken. Ingen av dem hade någonsin lyckats att få honom så arg och det var de glada för.
Det blev ett långt och intensivt samtal mellan morfar och polisernas talesman. Efter en stund drog poliserna sig tillbaka några meter och morfar återgick till att klia gorillan. Han kastade ett getöga på poliserna med täta mellanrum , tydligen för att se så de inte smög sig framåt igen.
-Vad har han nu ställt till med, gubben min? viskade mormor. Måtte han veta vad han gör!
-Brukar han inte det? undrade Ajax.
-Jovisst brukar han det.
-Varför tror du då att han inte skulle göra det nu då?
Mormor hade inget svar på den frågan. Situationen var alldeles för osannolik för att man skulle kunna veta någonting med säkerhet.
Hur många minuter som gick var det ingen som kunde bedöma efteråt. Det verkade som varje minut var timmar, men helt plötsligt dök en ung man fram mellan ett par av de framförvarande bilarna. Han var klädd i någon form av cowboykläder och hade ett gevär med sig. Han log med hela ansiktet och kallade på morfar. De båda hade ett långt samtal. Morfar förhörde honom tydligen och den unge mannen svarade gärna på hans frågor. Till slut nickade morfar och klev åt sidan, men fortsatte att klia gorillan på ryggen. Den unge mannen lyfte geväret, siktade på gorillan och sköt.
-Nej, nej dom dödar den! skrek Ida och slog händerna för ögonen.
-Det var nog enda chansen. sa Robban.
-Jag tror inte att gorillan kommer att dö! sa Ajax trosviss.
Gorillan gav till ett litet skrik när skottet träffade men fortsatte ändå att vagga Rolle i famnen. Vaggandet blev långsammare och långsammare och precis när gorillan föll åt sidan tog morfar tag i Rolle och lyfte honom ur gorillans grepp.
Mormor började gråta och Ida hade ju gråtit redan innan så hon fortsatte av bara farten. Det var inte utan att både Robban och Ajax kände tårarna komma.
Gorillan låg blickstilla på vägen och nu var det morfar som satt med Rolle i famnen, vaggade honom och talade lugnande med honom, medan tårarna strömmade nedför kinderna på dem båda två. Efter en stund reste morfar sig upp och släppte ner Rolle på marken, men Rolles ben verkade inte helt stabila så morfar fick stötta honom fram till bildörren och in på sätet.
-Jag kommer strax, måste bara klara ut en sak först! sa morfar hastigt och gav dem ett leende mellan tårarna som han nu energiskt försökte stoppa och torka bort.
Morfar gick bort till den cowboyklädde och talade med honom. De skakade hand och den cowboyklädde skrev något i en bok och lämnade över ett papper till morfar. Sedan skakade de hand igen och morfar återkom till bilen.
-Skönt! sa han. Nu kan vi snart köra igen.
-Blev gorillan dödad? undrade Robban.
-Nej den blev bara bedövad. Den korkade polisen ville skjuta den eftersom den var allmänfarlig, men kunde ju inte göra det eftersom jag ställde mig i vägen till dess cirkusens djurskötare och veterinär hann fram och kunde sätta en bedövningspil i den istället. Jäkla sätt att bara tänka på att döda en sådan gullig gorilla bara för att den är ledsen och förtvivlad.
-Ledsen och förtvivlad, hur så? undrade Ajax.
-Jo! Det är en treårig hona, hon fick en unge för bara två månader sedan. Ungen blev sjuk och placerades på ett djursjukhus i Tyskland och cirkusen drog vidare. Gorillamamman sörjde och saknade den och bröt sig ur vagnen för att söka efter sin unge, och här kommer det lustiga. Den tyckte tydligen att Rolle var lik hennes unge och blev nöjd och belåten över att ha funnit den. Ni såg ju själva hur lycklig hon var när hon satt och vaggade Rolle i famnen. Nu har cirkusens djurskötare lovat köra gorillan tillbaka till ungen, så de får vara tillsammans. Det är nog bäst för alla parter. Cirkusen får fortsätta sin färd utan gorillan ett tag. Föreställningarna skall nog bli bra i alla fall hoppas jag, vi får väl se i morgon.
-Hur då menar du? undrade Robban.
-Jo vi skall gå på cirkus allihop i morgon på en liten plats som heter Westkapelle ute på de Zeeländska öarna. Vi är inbjudna som hedersgäster.
Det blev ett vilt jubel bland barnen. Även mormor blev smittad av glädjen. Sista unset av skräcken och rädslan rann av dem alla och ersattes av en innerlig tacksamhet att detta osannolika äventyr hade slutat så lyckligt.
När ljudnivån hade dämpats till rimlig nivå upptäckte mormor att Robban satt och såg lite undrande och eftertänksam ut, så hon frågade:
-Vad sitter du och funderar över, Robban?
-Jo jag undrar bara, i morgon när vi går på cirkusen, får apungen följa med? sa han och pekade på Rolle.

 

5. FALSKSPELAREN.

 

Trafikproppen på motorvägen, som gorillajakten hade skapat, löstes upp ganska snabbt men dessförinnan blev det ett enormt oväsen. Passagerarna i bilarna runt omkring hade naturligtvis sett vad som hänt och glädjen var stor att allt fått ett lyckligt slut. De som inte hade fått tillbucklade biltak var säkert extra lyckliga. När dramat var över, tutade hundratals bilar i kör och nästan varenda en som körde förbi vinkade genom nerdragna bilrutor. Barnen kände sig mäkta stolta över att vara huvudpersoner och firade hjältar. Morfar försökte se oberörd ut, men säkert var han lite mallig han också.
Till slut hade alla som kände till dramat passerat. Robban var lite syrak på morfar som körde så långsamt. Inte en enda gång hade morfar kört över 100, det tyckte Robban var alldeles för långsamt. Morfar ursäktade sig bara med att han behövde ta det lugnt ett tag. Han kände sig fortfarande darrig efter äventyret.
Efter en timmes långsamkörning blev Robban och Ajax rastlösa. De påstod att motorvägar såg lika trista ut "över hela världen". Inget spännande alls att titta på. Ida hade fått låna Gameboyspelet. Hon hade inte alls varit intresserad av det tidigare men nu hade hon fått kläm på hur man gjorde. Hon var totalt fördjupad i det så hon hade inte tråkigt. Ajax lät Danke komma ut ur buren och kelade med honom en stund, men Robban satt och hoppade som om han hade glödande kol i kalsongerna.
-Kan vi inte göra nånting? sa han högt utan att rikta sig till någon särskild. Ingen svarade honom. Rolle var inte intresserad av att prata. Han frös av eftereffekterna av chocken och hade virat en filt omkring sig och beredde sig på att sova en stund. Morfar och mormor hade försökt få honom att berätta om sina känslor, men han ville inte prata om någonting.
-Kan vi inte göra någonting? försökte Robban igen. Spela kort eller nåt!
-Okej. sa Ajax. Vi kan spela kort om du vill.
Robban var inte sen att plocka fram kortleken och de bestämde sig för att spela poker och använda sega bilar i stället för pengar. Robban blandade omständligt och gav första given.
Danke tyckte tydligen inte om att Ajax hade slutat att kela och prata med honom eftersom han hoppade mellan Ajax och Robban hela tiden och så snart han kom till Ajax sprang han upp utefter armen på honom fram till korten och drog i dem.
-Vad taskig du är Danke! sa Ajax till slut. Jag kan inte koncentrera mig om du skall flå på det där sättet! Okej då, jag sakar väl det kortet då om du tvunget vill!
Ajax tog kortet som Danke hade bitit i och tog ett nytt.
-Du har tur med dig! utropade han och lade upp "fullt hus" på bordet.
-Äsch! sa Robban och lämnade över högen med sega bilar till Ajax.
Det blev en ny giv och Danke granskade ingående Ajax kort. Sen hoppade han över till Robban och tycktes ta en titt på hans kort varefter han hoppade tillbaka till Ajax igen. Han klättrade kvickt upp på handen och stötte näbben i ett av korten.
-Ja men det kortet kan jag väl inte saka heller sa Ajax.
Danke pickade på samma kort en gång till.
-Okej då, du får som du vill!
-Danke! sa fågeln.
Ajax lade ner kortet och tog ett nytt.
-Du är en faslig turfågel! ropade Ajax, för han vann över Robban en gång till och håvade in en ny hög med sega bilar.
Gång på gång vann Ajax om han följde Dankes råd. Det verkade faktiskt som Danke visste hur man spelade kort och även förstod de olika kortens värde.
-Du fuskar! sa Robban.
-Det gör jag väl inte. Jag bara leker med Danke och låtsas att det är han som spelar kort och jag bara håller korten åt honom, det kan han ju inte själv.
-Menar du att jag har förlorat så många bilar mot en papegoja? sa Robban förargat.
-Ja, vi tar en omgång till så får vi se om han har samma tur.
Jodå, Ajax följde Dankes pickningsråd och vann igen.
-Morfar! Danke kan spela kort. Han har hjälpt mig att vinna alla gångerna! utropade Ajax.
-Är det sant? undrade morfar.
-Ja, Ajax fuskar. Han har fågeln som spion och den kikar på mina kort! sa Robban.
-Det var som sjutton, sa morfar med förundran i rösten. Ta några omgångar till så att ni ser att det inte bara är tillfälligheter!
-Då vinner han ju alla mina sega bilar! sa Robban.
-Du skall få en ny påse av mig! sa morfar.
-Okej då! Du ger! sa Robban.
Pojkarna spelade tio omgångar till och Ajax vann alla gångerna.
-Det funkar var gång! upplyste Ajax.
-Det var spännande! sa morfar. Det får vi undersöka närmare i kväll.
-Skall vi ta en omgång till? frågade Ajax och tittade på Robban.
-Jag har inte fler bilar, sa Robban surmulet.
-Vi kan spela något annat eller vi kan gissa kort, va?
-Nej jag bara förlorar!
-Ja men vi gissar på kort då, utan att spela om bilar.
-Okej.
Ajax blandade kortleken och tog de fyra översta korten och höll dem med baksidan mot Robban.
-Vilket är högst?
Robban tänkte efter en liten stund och pekade på ett av korten.
-Nej det är det här! sa Ajax och tog kortet med högst valör och visade Robban. Vi provar en gång till!
-Okej då, men det här är tråkigt!
Ajax tog upp fyra nya kort och Robban gissade fel igen.
-Nej vi slutar! sa Robban surmulen.
-Ja men jag kan väl få gissa nu? sa Ajax och Robban tog motvilligt upp fyra kort och höll dem med baksidan mot Ajax.
Danke klättrade kvick som en vessla upp på Ajax hand och då Ajax sträckte fram handen för att peka på ett kort sträckte Danke på halsen och drog ett av korten.
-Det var som attan! sa Robban. Det var det högsta kortet!
-Vi provar en gång till! skrek Ajax ivrigt.
Gång på gång upprepades försöket och varje gång valde Danke det högsta kortet. Det var ingen tvekan om saken! Danke begrep sig på kortspel, han kände till valörerna på korten och hade en otrolig förmåga att gissa rätt! Var det kanske någon övernaturlig förmåga han hade?

 

6. EN FANTASTISK KVÄLL.

Det holländska landskapet ändrade karaktär på eftermiddagen. Morfar körde av från motorvägen och kom ut på en mindre väg som ledde norrut mot Zeeland, ett område med stora öar som ligger upp mot Nordsjön. Man passerade några mindre städer och byar med mysiga kanaler och kom sen ut på en landsväg som löpte parallellt med en hög jordvall på högersidan.
-Kan vi inte stanna och se om det finns något spännande bakom vallen? undrade Ida.
-Jovisst! sa morfar som själv kände för att sträcka på benen ett tag.
En kilometer längre fram fanns en stor parkeringsplats som morfar körde in på och parkerade precis bredvid en hög trätrappa som löpte uppför vallens sida. Alla gick ur bilen och drog djupa andetag i den friska luften. Lite på avstånd stod säkert tjugo vindkraftverk, vars propellrar snurrade i den friska vinden.
Barnen kom först uppför den långa trappan. Betydligt långsammare gick det för mormor och morfar, men till slut var alla uppe på krönet. Alla var andfådda efter klättringen.
-Phu, det var den längsta trappa jag någonsin klivit uppför! sa mormor.
-Räknade du trappstegen? undrade morfar.
-Nej men det var många, alldeles för många!
-Hade det inte varit så många så hade du ju inte kommit ända upp! skrattade Robban.
-Tramsebyxa! skrattade mormor.
På andra sidan vallen fanns havet. Det såg kallt och ogästvänligt ut, men några få tappra solbadare fanns utspridda lite här och var och låg platt på den grova sanden för att inte utsätta sig för vinden. Rader av grova pålar, nerslagna i havsbottnen, stod med jämna mellanrum.
Några lastbåtar stävade fram i den grova sjön en god bit ut från stranden. Det såg betydligt behagligare ut inåt land. Stora fält, förmodligen med olika typer av grönsaker, med de staketliknande långa trädraderna samt de muntert snurrande propellrarna på vindkraftverken. Till höger skymtade en liten stad på avstånd, där den över allting dominerande byggnaden var ett fyrtorn.
-Titta på fyrtornet! sa Ida. Det ser ut som om det var byggt uppe i ett kyrktorn!
-Men det är det ju! Vad konstigt? utbrast Ajax som tagit med sig kikaren och därför såg byggnaden mer i detalj.
-En kyrka med fyrtorn istället för klocktorn! Det har jag aldrig sett förut! fortsatte han och lämnade över kikaren till Rolle som också ville se.
Den kalla vinden gjorde att besöket på vallen blev kort. Det var betydligt behagligare temperatur nere vid bilen och barnen passade på att rasta av sig, springa i kapp, boxas och hoppa omkring. Men Rolle deltog inte. Han satt på en bänk och såg allmänt eländig ut. Mormor och morfar satte sig bredvid honom och försökte locka honom att prata om upplevelsen med gorillan. Det tog en god stund innan Rolle öppnade sig, men sedan kom det desto häftigare.
-Jag trodde att jag skulle dö! Jag kunde knappt andas, så hårt höll den mig! Jag vågade inte säga ett knyst för jag var rädd att den skulle göra mig illa. Jag var dum som var så rädd!
-Du var väl inte dum för det! utbrast morfar. Om du bara visste hur rädd jag var!
-Var du verkligen det?
-Jaa, jag trodde också att min sista stund var kommen. Bara väntade på att gorillan skulle slå ihjäl mig vilken sekund som helst. Jag frös och svettades om vartannat! sa morfar och log lite ledset mot Rolle.
-Så kände jag det också! Är det verkligen sant att du kände det så?
-Ja absolut. Det var därför jag inte vågade köra så fort efteråt. Jag var fortfarande så skakis att jag inte vågade lita på mina reaktioner.
Rolle började gråta och både mormor och morfar lät honom gråta. Mormor sträckte ut armarna och Rolle kröp in i hennes famn. Mjukt strök hon honom över håret.
-Så ja, gråt du ut! Det lättar och sen känns det bättre efteråt!
Efter en stund sträckte Rolle ut ena armen mot morfar och sedan satt de och kramades och grät alla tre. Efter en stund drog Rolle sig själv ur omfamningen och snörvlade:
-Då var jag inte dum och barnslig då? Som var rädd?
-Nej naturligtvis inte! utbrast morfar. Den som inte hade varit rädd i en sådan situation hade inte varit riktigt klok!
-Är det säkert?
-Bombis! Dom flesta skulle säkert både ha kissat på sig och gjort i brallorna av skräck!
-Tror du det?
-Det är jag övertygad om!
-Det gjorde inte jag!
-Nej och det visar hur stark och modig du var
-Skönt! sa Rolle och torkade tårarna med skjortärmen, skrattade och reste sig upp.
-Jag kommer nu! skrek han till de andra barnen och efter en minut var han i full gång med att brottas och kiva med Robban.
Mormor och morfar såg leende efter honom och suckade lättade.
-Underbart! sa mormor. Jag tror han kommer ur det här äventyret utan några nervösa besvär! Jag är mer orolig för dig, gubben min, som alltid leker så stark trots att du är den känsligaste karl jag känner.
-Äsch, jag klarar mig! sa morfar med ett litet skratt.
-Är det riktigt säkert? Behöver inte du gråta ut du också?
-Nej, det får jag vänta med till dess jag har något att gråta över. Har du förresten inte sett hur jag skvalade både nu och när jag fick tag på Rolle på motorvägen?
-Jo, men tror du inte att det var för lite? Du skulle behövt gråta ännu mer!
-Men då får jag tanka i mig mer vätska först, annars torkar jag ut inombords! sa han och vände sig mot barnen och skrek:
-Kom nu ungar så kör vi in i stan och dricker kaffe!
Det tog inte lång stund att komma in i den lilla staden och morfar presenterade den:
-Det här är Westkapelle och här stannar vi över natten och tillbringar morgondagen för i morgon kväll skall vi gå på cirkus.
Det fanns inte många hotell. De flesta turister som kom dit fick bo i uthyrningsrum tillsammans med husets familj och det kände ingen i gänget för. Med bilen parkerad på ett torg tog hela skocken en promenad gata upp och gata ner för att finna ett hotell med tre lediga dubbelrum. Det fanns mängder av hus där skyltar i fönstren annonserade "Kamer" som just betydde att man hyrde ut rum.
Morfar var tvungen att ta en paus på en bänk och barnen passade på att släpa in mormor i någon form av prylmarknad. Det var viktigt att ha mormor med. Hon hade hand om de holländska pengarna och utan henne kunde ju ingen av dem handla något.
Ida hittade en liten väderkvarn i blåvitt Delftporslin med silverfärgade vingar. Ajax köpte en häst och vagn i samma sorts porslin. Rolle valde en gorilla i brun plysch som ett minne av dagens drama och Robban fann en skämtsak. En plånbok med musfälla som nog skulle komma väl till pass i skolan nån gång om han nu kunde få någon av kamraterna - eller ännu hellre någon av lärarna - att plocka plånboken ur hans ficka. Då skulle det bli pin livat! Musfällan skulle slå igen och fingrarna skulle sitta fast som i ett skruvstäd i plånboken. Tänk om han kunde få morfar att ta hans plånbok, det var värt att prova!
Hotellet som de till slut hittade, hade de minsta rum man kunde tänka sig. Det fanns praktiskt taget inte plats till mer än sängarna och ett litet pyttebord. Trots allt var det någonstans att sova.
Efter middagsmålet ville morfar experimentera med Danke och kortleken. Eftersom rummen var så små att alla inte fick plats tog morfar helt sonika ner Danke i hotellets matsal. De andra gästerna tittade lite förvånat, lite ilsket och lite nyfiket på spektaklet, men efterhand samlades fler och fler runt deras bord, helt fascinerade av Dankes uppvisning.
Det visade sig att Danke kunde många korttrix. Han kunde spela poker, gissa högsta kort och sortera ut alla essen från kortleken. Om det nu bara varit så att korten hade legat med framsidan uppåt, hade det kanske gått att förklara med att han var tränad till att känna igen essen, men det var mycket märkligare än så!
Morfar blandade leken mycket noggrant och lade hela högen med baksidan uppåt. Danke klev fram till leken och började sortera. De flesta korten hamnade i en hög och fyra stycken hamnade i en annan hög. Fortfarande med baksidan uppåt. När morfar sedan vände de fyra, visade det sig gång på gång att det var de fyra essen.
Ingen kunde begripa hur den lilla fågeln bar sig åt. De kringstående applåderade vilt efter varje uppvisning och fler och fler samlades. Det verkade som ryktet spreds i den lilla staden och alla ville komma dit och se underverket med nymfparakitens kortkonster.
-Nej! sa morfar. Vi får inte köra slut på den lille stackaren! Han har verkligen fått jobba hårt för fröna i dag.
Han satte Danke på axeln och fågeln vände sig mot publiken och sträckte ut de långa vingarna. Han tycktes buga sig artigt ett par gånger, visslande sin "Trink, trink Brüderlein, trink" och sa:
-Danke. Danke schön.
Applåderna ville aldrig ta slut och ekade i matsalen länge efter det att morfar, med Danke på axeln, försvunnit ut genom bakdörren.

 

7. CIRKUSBESÖKET

Dagen därpå ägnades åt att utforska den lilla staden. Kyrkan med fyrtornet fick ett besök och en närbelägen väderkvarn blev beundrad. De smala gatorna med sina pyttesmå, färggranna hus väckte förundran. Men det barnen tyckte var allra intressantast var att ta långa promenader på vallen som sträckte sig på två sidor om staden.
Ida hade hittat en trappa som bara hade hälften så många trappsteg som den förra. Hon hade kontrollräknat och den trappa som de hade klivit uppför i går hade 64 trappsteg, medan denna bara hade 32 och som hon sa:
-Ha, ha Robban. Här är bara 32 trappsteg och man kommer ändå ända upp på vallen! Och vallen är lika hög här som där borta! Förklara det om du kan!
Det kunde inte Robban, hur han än funderade.
Uppe på vallen, som var ungefär lika hög som de högsta husen i stan, hade man en härlig utsikt. Stan såg ut som en leksaksstad under dem. Åt havssidan fanns en liten vik med sandstrand och några rader badhytter. Var de kom hälsade folk glatt och hjärtligt. Det verkade som om alla kände till gänget från Sverige som hade den märkliga papegojan, eller som morfar sa:
-Alla känner apan, men apan känner ingen!
Sen såg det ut som om han bet sig i tungan, han ville nog inte att Rolle skulle känna sig träffad.
Solen lyste välvilligt och hela gänget tog en promenad ner till stranden. De hade badkläder med sig och fick en härlig badstund på eftermiddagen. Danke var med dem och hade jätteroligt i sanden. Han sprätte, donades och kacklade vilt, som om han blivit barn på nytt eller som om han fick uppleva ett nöje han inte var van vid. Han satt till och med kvar på Ajax axel när Ajax gick ner för att bada och satt kvar tills Ajax doppade sig. Då gav han till ett gällt skrik och flaxade upp och flög runt till dess han kunde sätta sig på Ajax huvud. Där satt han sen kvar torrskodd och mådde gott, visslade och sade:
-Danke, Danke!
Cirkusföreställningen skulle börja klockan sju och det blev tidig middag. Alla hade klätt sig fina till kvällens begivenhet. Värdinnan tog emot dem i matsalen och var idel leenden och vänlighet. Hon tog morfar åt sidan och talade med honom.
-Vad pratade hon om? undrade Rolle.
-Jo hon undrade om inte Danke skulle komma ner till middag. Hon ville springa och köpa fågelfrön till honom, men jag talade om att han fick middag på rummet.
-Talar du Holländska också? undrade Ida, som tydligen var imponerad över att morfar kunde prata med folk på olika ställen i olika länder.
-Nej det gör jag inte, men tyska och holländska är ganska lika. Kan man det ena språket så har man mycket gratis när det gäller det andra. Tyska och holländska skiljer sig åt ungefär som svenska och danska. Man kan faktiskt påstå att Holländska är Tyska "på danska".
-Jag skall lära mig holländska! sa Ida.
-Det får du gärna, men börja med tyska så har du en bra grund.

Robban hade sett överdelen på cirkustältet från vallen tidigare på eftermiddagen, det var inte långt dit så alla var överens om att promenera. Det kändes skönt att röra på sig efter den rikliga måltiden.
Morfar hade låst in Danke på rummet, men först kliade han honom på halsen och sade:
-Du får ursäkta att jag låser in dig i den här cellen men du får vakta våra prylar och ha en skön kväll. Vi ses före midnatt!
Skymningen började lägga sig när gänget närmade sig cirkustältet. Det såg festligt ut med alla lamporna vid entrén och lät festligt också! Orkestern spelade muntra melodier inne i tältet och ljudet hördes tydligt ända ut. Morfar visade upp ett papper för biljettkontrollanten och fick en kram av honom. Morfar blev så paff att han inte ens kom på att protestera när han blev pussad på båda kinderna. Biljettkontrollanten kramade om morfar en gång till och sedan förde han dem utmed den långa sluttande gången ända ner till manegen. Där lotsade han dem till höger, fram till en lövad och dekorerad burliknande uppbyggnad.
I "buren" fanns det sköna fåtöljer och vid sidan stod ett litet barskåp med olika sorters drycker. Det kändes konstigt, högtidligt och festligt på en och samma gång att sitta i mjuka fåtöljer när alla andra satt på träbänkar.
-Jaha, då får vi väl leka kungligheter då! sa morfar med ett skratt. Får jag be "drottning mormor" att taga plats vid min högra sida och "prinsessan Ida" vid min vänstra sida? Ni prinsar får slåss om de andra fåtöljerna, men kivas inte för då abdikerar jag.
-Vad betyder det? undrade "prinsessan Ida".
-I vanliga fall betyder det att "avgå som kung" men i mitt fall betyder det att jag smäller av! sa morfar och fortsatte:
-Är det någon i sällskapet som önskar någon förfriskning. När vi nu har möjligheten att leka kungligheter så skall vi väl inte vara blyga. Dom som har ordnat det här vill oss säkert otroligt väl och det vore synd att göra dom besvikna.
Alla barnen ville ha läsk, mormor och morfar tog ett glas vitt vin. De hade precis hunnit sätta sig när musiken tystnade och det blåstes en lång och omständlig fanfar. Cirkusdirektören kom genom ridån, bugade sig för publiken och sade några korta meningar. Trumpeten tutade en fanfar till och ut genom ridån kom cirkushästar, elefanter, hundar, åsnor, clowner och mängder av andra artister.
Det verkade som om alla i cirkusen inledde föreställningen med en parad. Paraden gick runt, runt i den stora manegen i takt med en sprittande marschmelodi. Så radade alla upp sig och musiken slutade.
Cirkusdirektören kom gående på balustradens kant och stannade mitt för dem. Han bugade djupt och höll ett tal till både publiken och framför allt Mysterieklubbens medlemmar. Han gav utrymme tillräckligt mellan meningarna för att morfar skulle kunna översätta allt beröm och alla tackord. Han avslutade talet med att överräcka en check på ettusen dollar till Rolle och morfar som tack för att gorillans liv hade sparats. Hela publiken applåderade och hurrade för dem.
Alla i gänget blev rörda till tårar av hyllningen, eller som Robban viskade:
-Skall det där förbannade skvalandet börja nu igen.
-Inte svära! sa mormor.
Efter hyllningarna genomfördes cirkusföreställningen och den var verkligen inte dålig alls fast gorillan inte var med. Barnen kiknade av skratt över clownernas tokigheter och höll på att gå åt av spänning i de hisnande akrobat- och lindansarnumren och applåderade vilt efter varje inslag. Mormor och morfar hade det inte tråkigt heller utan njöt av föreställningen och atmosfären.
Innan kvällens program avslutades kom cirkusdirektören in och talade, men morfar hade ingen chans att höra vad han talade om eftersom Ida hade fått ont i magen. Kombinationen av spänning, skratt och all läsk som hon hade hällt i sig hade orsakat en rejäl kolik och Ida vred sig i plågor.
När därför utgångsmarschen började skyndade hela gänget ut och fann att promenaden till hotellet var bra medicin mot Idas magonda. Halvvägs till hotellet släppte plågorna och när hon kom fram var Ida den piggaste och gladaste av dem alla.
Kvällen var sen, hotellet och restaurangen mörklagda. Bara nattlamporna lyste i trappuppgångar och korridorer. Ajax sade godnatt till de andra i korridoren och gick mot rummet. Vid dörren stannade han plötsligt, rusade hals över huvud in i rummet och de andra hörde ett skrik ifrån honom:
-Här har varit tjuvar! Dom har tagit Danke!

 

 

8. TVÅ FINA ÖVERRASKNINGAR

Det blev inte mycket sömn den natten för någon av dem förrän på morgonkvisten när de somnade av ren och skär utmattning. Efter upptäckten att Danke försvunnit hade alla gjort ett halvhjärtat försök att leta, men insåg det hopplösa i att söka efter någon som var stulen.
Att en tjuv brutit sig in i rummet var helt klart. Träet i dörrkarmen var trasigt och visade att dörren brutits upp med kofot eller annat verktyg.
Alla var djupt bedrövade, morfar fick svälja flera gånger innan han kunde hålla rösten tillräckligt stadig för att ringa polisen och anmäla inbrottet och stölden. Polisen ville veta om något viktigare än fågeln hade blivit stulet. Morfar och mormor fick därför gå igenom bagaget noggrant, men ingenting annat var borta. Till och med videokameran fanns kvar.
Morfar ringde polisen igen och meddelade resultatet av undersökningen och höll på att få en hjärtattack av ilska när polisen talade om för honom att de inte ansåg att det var värt besväret att leta efter en brottsling som bara knyckt en fågel som inte kunde vara värd mer än på sin höjd 50 Gulden. En sådan bagatell befattade man sig inte med.
Vid frukosten var stämningen på nollpunkten. De flesta var förgråtna, rödögda och irriterade och höjde rösten vid minsta motgång. Kaffe, drickchoklad och smörgåsar fick stå orörda och gängets medlemmar satt bara och glodde rakt fram. Det var morfar som bröt tystnaden och sa vad alla egentligen satt och tänkte på:
-Tänk att en sådan fin dag kunde sluta så olyckligt. Jag saknar den lille krabaten med sitt "Danke" och sin vissling. Morfar visslade "Trink, trink Brüderlein trink" och han gjorde det så perfekt som om det varit Danke. En perfekt efterapning.
Det var tyst en sekund. Ajax stirrade tomt ner i bordet. Så visslades melodin en gång till och Ajax blev arg på morfar. Det hade väl räckt att riva i såret en gång. Det gjorde ont vid minnet av Dankes sång.
Men, men ... den här gången lät det som om morfars vissling kom från lite avstånd och följdes av vingslag. Ajax tittade upp mot ljudet. Danke kom flygande från en gardinstång uppe vid taket, gjorde en lov kring sällskapet och landade på morfars kala hjässa, visslade sin melodi en gång till och sade:
-Danke, danke schön!
Lika trist och tråkig som stämningen varit innan, lika uppsluppen blev den sedan fågeln återvänt. Alla skulle klia Danke på halsen och kela och Ajax blev tvungen att ropa:
-Låt Danke vara i fred nu, ni kramar ju ihjäl honom!
Alla gissade vilt över vad som hade hänt kvällen innan. Att det varit inbrott stod utom all tvivel, men tydligen hade Danke lyckats flyga förbi tjuven och gömma sig i matsalen och först när morfar visslade "hans" melodi så vågade han ge sig tillkänna. Så hade det nog gått till, enades man om.

Packningen för vidarefärden gick som en dans och morfar var helnöjd med barnens hjälpsamhet, glädje och iver. Ännu mer belåten blev han när värdshusvärden inte ville ha betalt varken för rummen eller måltiderna. Tvärtom de var välkomna att stanna gratis även på återvägen eftersom Dankes uppvisning hade gett hans restaurang nytt liv och kunderna strömmade dit som aldrig förr. Han hoppades naturligtvis att Danke skulle ge en ny gratisföreställning om de kom tillbaka.
Precis när bilen rullade ut från värdshusets parkeringsplats blev de stoppade av cirkusdirektören. Han bad att få tala med morfar. Morfar steg ur bilen och de två samtalade en lång stund. Morfar såg sammanbiten ut när han återvände.
-Vad ville han? ropade alla barnen på en gång.
-Han ville prata om Danke. Det verkar som om fågeln tillhör cirkusen. Efter Dankes uppvisning i matsalen härom kvällen har han varit det allmänna samtalsämnet i stan och efter föreställningen i går hade ryktet om Dankes fenomenala förmågor nått fram till cirkusfolket. De förstod då att det var deras fågel.
-Var det dom som försökte stjäla honom i går kväll? undrade Ajax med ilska i rösten.
-Han förnekade att någon i cirkusen hade gjort det, men det kan man ju aldrig vara helt säker på.
-Tar dom Danke ifrån oss nu? frågade Ajax och hans röst darrade.
-Nej inte ännu. Jag talade om att vi ville behålla den lille gynnaren under hela resan. Jag ville dessutom ha bevis för att Danke verkligen var deras innan jag lämnade den på hemresan. Han talade om att Danke var tatuerad med siffran 13 i blått på högra benet. Man skall kunna se det om man för fjädrarna åt sidan. Finns tatueringen är det knappast någon tvekan om att cirkusen äger honom. Dom kommer att vara i Lübeck i Tyskland om 10 dagar och vi passerar där då, så vi får i så fall ta adjö av honom då.
Ajax grep Danke över ryggen med vänsterhanden och förde undan fjädrarna på högerlåret med handen. Danke tyckte inte om behandlingen och kraxade och skrek högljutt. Ajax kände tårarna komma! Han såg den blå tatueringen! Där stod 13, smått men helt tydligt.
Sabla gråtande, tänkte han och svalde undan gråten. De hade ju trots allt 10 dagar på sig innan Danke skulle återlämnas. Mycket kunde ske under tiden. Ajax trodde på under - samma sorts under som skänkt dem Danke tillbaka på morgonen, trots att alla trodde han hade blivit bortrövad för alltid.
-Det står siffran 13 på låret! konstaterade han torrt och undrade vad de andra kände i det ögonblicket.

Det tog en timme att komma till Vliessingen där de skulle ta färja över sundet till fastlandet. En kortare strimma Holland skulle sen passeras och sedan hela Belgien innan de kom till Frankrike. Morfar talade om att V på både tyska och holländska uttalas som F och att namnet alltså uttalades "Flisingen" men Robban föredrog att kalla den för "Visslingen" och det gick ju lika bra.
Det var dimma under överfarten så det fanns inte mycket annat att göra än att äta i den stora kala cafeterian som var hur otrivsam och ogästvänlig som helst. Efter ilandkörningen hände ingenting och barnen var så trötta att de sov sig igenom hela Belgien och vaknade bara till helt tillfälligt när det var matpauser.

På en av matpauserna på ett motorvägsfik i Belgien var Ida ivrig att berätta.
-Jag har drömt om det där mysiga huset igen!
-Vilket hus? undrade Rolle.
-Det där som hade vatten i källaren.
-Jaha, vad är det med det då?
-Jag drömde att jag var där och simmade och nu fanns det en jättestor fisk i källaren och vi hade jättekul tillsammans, fast fisken var ledsen.
-En sån korkad dröm. En ledsen fisk i en översvämmad källare -pfff, tyckte Robban och bad att få köpa en bulle till.
-Det var visst ingen korkad dröm! protesterade Ida förtrytsamt. Huset hade en jättefin målning av en vit fågel på gaveln och det hette "Seagull". Och det var en jättegullig fisk och den var urledsen för att den var fången i den där källaren.
-Det var roligt att du hade det mysigt när du sov. Nu får du chansen att drömma vidare, för nu bär det av igen, sa morfar och reste sig från bordet.

Sent på eftermiddagen när franska gränsen passerades var barnen vakna och på alerten. De ville vara med att bestämma vart de skulle åka. Det blev ett väldigt dividerande om man skulle till Paris eller fortsätta utefter kusten och se om det gick att hitta någon trivsam plats där.
Kartan studerades noggrant och flera förslag kom fram efterhand. Mormor körde på måfå och sa till sist att hon inte längre visste i vilket land hon var - om det var Holland, Belgien eller Frankrike, men att det inte spelade någon roll egentligen. Eftersom barnen inte kunde enas om vad de skulle besluta sig för, ingrep mormor med förslaget.
-Vi sa ju att vi skulle ta till höger i Tyskland. Skall vi fortsätta så? Då tar jag till höger vid varje större vägskäl framöver. Förr eller senare måste vi i så fall stanna, annars hamnar vi i Engelska kanalen.
Barnen tyckte att det var ett ypperligt förslag och mormor körde, tog till höger, körde och tog till höger. Det gick många mil och många högersvängar innan barnen såg Engelska kanalen, men efter en näst sista högersväng kom de in i en liten ort som hette Le Touquet och efter ytterligare en högersväng var de vid strandpromenaden. Där låg vita bostadshus på vänstersidan och havet till höger. Mormor körde in på en parkeringsplats, slog av motorn och vände sig om och sa:
-Tar jag till höger en gång till så blir vi ordentligt våta om fötterna!
-Då stannar vi här! konstaterade Rolle och ingen som protesterade för alla var dödströtta. Mörkret smög över dem när dom letade efter ett hotell och tröttheten gjorde situationen drömlik. Då en klocka slog tio slag någonstans i närheten låg Ajax i en skön, mjuk hotellsäng och hörde slagen som i en dimma. Sekunden efteråt sov han djupt.

 

9. FRUKOSTKATASTROFEN

Foten stampade takten i sängen alldeles av sig själv när Robban vaknade upp ur den djupaste sömn han någonsin varit i. Det tog nästan en minut innan han kunde klara ut var han befann sig. Rolle låg bredvid honom. De låg i en mjuk, bekväm hotelldubbelsäng. Hotellet låg någonstans i Frankrike i en ort vid kusten till Engelska kanalen.
Orten hade ett namn som han inte kunde uttala. Väggen vid fotändan av sängen var tapetserad med en jättestor väggtapet som visade ett alplandskap med snö på alptopparna och hela rummet var fyllt av ljud. Ljud av röster, skratt, bilar, hundskall och musik. Sprittande dragspelsmusik gjorde att hans fot inte kunde vara stilla utan hela tiden stampade takten. En typ av dragspelsmusik som lät helt annorlunda än den dragspelsmusik man hörde hemma i radio.
Robban bestämde sig för att han fortfarande drömde. Han slöt ögonen igen och slapp se alptopparna. Ljuden fanns kvar och musiken fanns kvar! Det var nog inte som han drömde trots allt! Han var i Frankrike och kanske var det så här det lät överallt i landet? Vad visste han, han hade ju aldrig varit här förut.
Han kröp ur sängen, öppnade ögonen, gäspade stort och gick bort till fönstret. Det stod på glänt. Persiennerna var nerdragna men solsken sipprade in genom fönsterspringan. Han slog upp fönstret på vid gavel och musiken fick nästan discovolym.
Deras rum låg på andra våningen och framför honom, där han stod i fönstret, fanns ett halvmåneformat torg med mängder av salustånd med färggranna markistak och ett myller av människor.
Runt hela den bågformade långsidan låg en lång gul byggnad med många valvbågeformade öppningar. Innanför fanns varustånd och små butiker där man sålde grönsaker, fisk, kött och ost. Det närmaste saluståndet ute på torget var överfyllt av grammofonskivor, CD-skivor och musikkasetter. Två stora bamsehögtalare var vända åt hans håll. Inte konstigt att det lät högt.
-Rolle vakna! Kom skall du få se! ropade han genom mungipan men Rolle sov hårt och djupt och hörde honom inte.
Här gällde det att ta till andra medel för att få sjusovaren vaken! Robban vände sig in mot rummet som egentligen såg ganska konstigt ut. Det var så litet att bara sängen och ett pyttelitet bord med två stolar fick plats. Resten av utrymmet upptogs av en stor garderob, en duschkabin och det märkligaste av allt, ett wc-rum med tvättställ inställt vid ena väggen. Det hade två plåtsidor och draperi framför, men var helt öppet uppåt mot taket.
Robban tittade in på "wc" och hittade ett oanvänt tandborstglas som han fyllde till hälften. Det här skulle väl kunna väcka till och med Rolle, den snarkomanen. Med utsökt precision hällde han ut vattnet rakt i Rolles högeröra. Det fick avsett resultat! Rolle vaknade arg som ett bi och fullt stridsberedd.
-Vad tusan tar du dig till? Är du inte riktigt rätt navlad? skrek han ilsket.
-Kom och titta! Det är lajbans liv utanför fönstret! sa Robban och visste att Rolle skulle lugna ner sig så fort han fick uppleva utomhussceneriet.
Mycket riktigt! Rolle glömde sitt våta öra och blev uppmärksam på musiken och alla ljuden utifrån.
-Vad är det? Ett tivoli? undrade han och rusade bort till fönstret i bara kalsongerna.
De båda pojkarna trängdes i det smala fönstret för att riktigt insupa den ovanliga situationen. Aldrig hade de bott så att de haft ett sådant skådespel utanför sovrumsfönstret. Varustånden stod gavel vid gavel i jättelånga rader. Alla varustånden hade sin egen färg på taken av markisduk och raderna av stånd såg ut som långa, mångfärgade lysmaskar så här lite uppifrån.
-Titta! skrek Rolle. Där säljer dom leksaker!
-Ja och där borta har dom godis, titta! skrek Robban som började känna sig hungrig.
-Och där borta har dom ballonger!
-Och här har jag er frukost! hördes mormors röst från dörren bakom dem.
-Hej mormor, har du sett? undrade Rolle och svepte med handen mot fönstret.
-Ack ja, det började tidigt. Jag är förvånad att ni har kunnat sova så länge i det här oljudet. Det väckte mig för två timmar sen.
-Vad är det för sorts musik? undrade Robban. Är det dragspel?
-Ja, men en speciell sorts dragspel som heter Musette-dragspel. Det är visst lite grand felstämt och då låter det inte riktigt som vi är vana vid.
-Det låter kul!
-Jadå, det gör det visst. Nu skall det väl smaka bra med frukost?
-Jag vill inte ha frukost nu, jag vill titta! sa Rolle.
-Kan du inte göra båda sakerna på en gång? undrade mormor.
-Kan jag väl inte? Bordet står ju därborta och fönstret är här! Jag kan välan inte se ut om jag sitter vid bordet!
-Det kan du väl om vi flyttar det fram till fönstret. Då kan du både äta frukost och se på marknaden samtidigt.
-Får jag verkligen det, vad jättegulligt! ropade Rolle och hade ingenting emot att hjälpa till att släpa bord och stolar fram till fönstret.

Mormor dukade upp vad hon hade med sig.
-Vad är det? Får vi wienerbröd till frukost? undrade Robban.
-Nja det är inte wienerbröd förstås, fast det ser så ut. Det är franska frukostbröd. De heter briocher och är väldigt goda med smör och marmelad på.
-Smör och marmelad på wienerbröd, kan det vara gott? Har fransmän smör och marmelad på gräddtårtor också? undrade Robban som visserligen var glad i mat men ändå ville hålla koll på vad det var han åt.
-Du får väl prova utan smör och marmelad först och sen smaka dig fram. sa mormor och gick ut ur rummet.
Det kändes helmysigt att sitta vid fönstret med frukosten framför sig och marknadslivet på bara några meters avstånd. Pojkarna var så upptagna att titta ut att det hände att de grep tag i samma saker båda två, eftersom de inte kunde slita ögonen från marknadslivet.
För säkerhets skull började både Rolle och Robban på sådant bröd som såg normalt ut. Den ena smörgåsen efter den andra försvann tills allt det "vanliga" var slut och bara "wienerbröden" låg kvar.
-Vad gott det var med dom där knastriga franskbrödbullarna! sa Robban. Synd att dom är slut. Skall vi prova wienerbröd med smör och marmelad nu?
-Ta du! Jag är mätt! sa Rolle, som inte var pigg på att prova något nytt så här på morgonkvisten.
Robban såg lite tveksam ut men bet en tugga på försök. Sen bredde han smör på och ett tjockt lager marmelad.
Efter Robbans tredje brioch kikade Rolle på honom:
-Var det gott?
-Nej, det smakar pyton! svarade Robban och sträckte sig efter den sista briochen på tallriken.
-Stopp, det är min! sa Rolle.
-Du ville ju inte ha nån. Du var ju mätt!
-Ja men jag tycker det är synd att du skall behöva äta alla fyra när dom smakar så pyton.
-Det gör ingenting. Jag kan ta allihop i morgon också!
-Du luras! Dom smakar inte alls pyton. Jag vill ha den sista!

Den stackars briochen slets mellan Rolle och Robban en lång stund. Den var tydligen av god kvalitet för med den behandlingen borde den ha gått tvärt av ganska fort, men franska bakverk var tydligen dragtåliga.
Hur det kom sig kunde ingen förklara efteråt men tydligen beslöt sig båda två att ge upp kampen samtidigt och släppte sitt grepp om briochen. Resultatet blev det som i Le Touquets historia senare kallades för "Stora katastrofens dag".
Det frisläppta brödet flög i en elegant båge ut genom fönstret och landade i en färgpyts. Färgen stänkte upp i ögonen på målaren som stod på en hög stege. Den färgstänkte målaren gjorde en släng bakåt med överkroppen och släppte sin pensel. Penseln i sin tur for först högt upp i luften och därefter rakt ner mot gatan. Olyckligtvis passerade just då en personbil.
Med hänsyn till det vackra och varma vädret hade bilen en öppen taklucka. Oturligt nog var den precis i läge för penseln att falla ner igenom. När en stänkande färgpensel plötsligt dimper ner genom takluckan i en bil krävs det starka nerver hos föraren för att det inte skall hända en olycka. Föraren i denna speciella bilen hade inte starka nerver. Det hördes nämligen ett gällt skrik inifrån bilen och den gjorde en snäv sväng. Tack och lov stod inga människor i vägen, men det gjorde däremot ett salustånd.
Bilen träffade ståndet precis på gaveln. Det flyttades tre meter längre in och rasade samman. Hade inte stånden stått så tätt så hade ingenting mer inträffat, men eftersom de stod gavel mot gavel så påverkades en hel rad med åtminstone trettio stånd. Alla flyttade tre meter åt sidan och alla rasade samman.
Robban och Rolle tittade på förödelsen med munnarna på vid gavel. Hela torget såg ut som ett slagfält med raserade stånd och tiotusentals varor utspridda överallt. Sen såg de förskräckt på varandra och kom på samma tanke precis samtidigt.
-Ducka och stäng fönstret! viskade de i mun på varandra och for sedan huvudstupa ner bredvid det tömda frukostbordet.
Mormor och morfar förundrade sig resten av dagen över hur mjuka, fogliga och snälla Robban och Rolle var den dagen. Det var dessutom underligt att pojkarna inte alls var intresserade av att springa ut och titta på rabaldret på torget. En misstanke dök upp i morfars huvud att de kanske hade haft ett finger med i spelet. Men han kunde inte räkna ut hur det i så fall skulle ha gått till. Pojkarna såg ju så oskyldiga ut - kanske till och med lite för oskyldiga.

 

10. VATTEN OCH LIVSFARA.

Det blev en trevlig dag, med utflykter och långa promenader. Danke trivdes bäst i bilen och behövde ingen bur eftersom han funnit en bekväm sittställning under instrumentbrädan. Där satt han timme ut och timme in och verkade känna sig lycklig. När mormor, morfar och barnen återvände från sina promenader, hälsade han dem välkomna med utropet "Mormor Ohoj".
Morfar parkerade bilen på en parkeringsplats och ville visa dem en seglarskola som låg vid en liten småbåtshamn. Ida förundrade sig över att det fanns en småbåtshamn på ett ställe där det inte fanns vatten. Båtarna stod direkt på leran och bara små stråk av vatten syntes så långt ögat kunde se. Hon undrade hur någon kunde vara så urbota dum att bygga en småbåtshamn på så vattenlöst område.
-Var finns havet? frågade hon mormor och mormor pekade. Långt borta låg en sandrevel och bortom den såg Ida havet och vågorna. Det var minst ett par kilometer bort.
-Varför har dom ställt upp båtarna så långt bort från havet? frågade hon igen.
-Vi sätter oss och tar en glass så länge! sa mormor. Så skall du få se något lustigt.
-Vad då? undrade Ida, som inte ville vänta.
-Du skall få se. Och ni andra också! Morfar! Glass till oss allihop!
-Kommer på momangen! sa morfar och försvann bakom en byggnad som tydligen var någon form av hamnkontor. Efter några minuter dök han upp igen med händerna fulla av glassar, var och en fick sin favoritglass.
-Hur visste du att jag var sugen på en glassbåt? undrade Ajax med förvåning i rösten.
-Det skulle du allt vilja veta, va? sa morfar med en klurig min.
-Ja, berätta! Hur kunde du veta? Jag brukar ju vilja ha strut, men i dag var jag sugen på glassbåt. Hur visste du det?
-Beteendepsykologi! sa morfar.
-Vad betyder det?
-Det betyder att jag läste ditt kroppsspråk!
-Min kropp snackade välan inte!
-Joho, det gjorde den. När mormor ropade på mig om glassköpet så slog du blicken ut på den pråmen som ligger där ute. Den som har mörkbrunt kapell över lastrummet och du såg allmänt sugen ut och slickade dig om munnen. Håll med mig att du upplevde den ljusbruna båten med mörkbrunt kapell som en glassbåt med chokladöverdrag.
-Det tänkte jag inte på! sa Ajax
-Nej, men jag märkte det och tydde det så, och det var ju rätt eller hur?
-Joo! Fantastiskt!
-Nej inte alls. Det var bara vanlig normal iakttagelseförmåga. Elementärt min käre Watson! Som Sherlock Holmes skulle ha sagt.
-Titta bort mot havet nu! sa mormor och barnen tittade ut mot sandbanken. Det hade ändrats på bara några minuter. En bred rännil vatten hade brutit igenom sandvallen och nått halvvägs mot dem. Ett par fiskebåtar hade följt med vattnet in. De svängde långsamt runt och stannade upp då och då som om de gått på grund, men efter några sekunder flöt de en bit igen.
-Vad mysko! ropade Rolle. Vad är det?
-Tidvatten. sa mormor. När vi kom hit var det ebb och nu är tidvattnet på väg in. Om en timme är det högvatten och då kommer hela viken att vara vattenfylld.
-Är det sant? frågade Ida.
-Javisst. Det blir ebb och flod två gånger om dygnet och vattnet rinner ut och in i takt med tidvattnet.
-Då var det kanske inte så urdumt att ha en småbåtshamn här då? undrade Ida.
-Nej. Det kan nog vara ganska praktiskt, fast man kan ju inte segla in och ut när det är ebb förstås utan man får vänta till dess det blir flod.
Vattnet kom närmare och närmare. Fiskebåtarna hade blivit fler och flöt fram på det inströmmande vattnet som om de var ivriga på att komma först.
-Tävlar dom? undrade Robban.
-Det gör dom nog eftersom alla skall in och sälja sin fångst. Den som kommer först in får ju ett försprång och kan få sålt sin fisk först, sa morfar.

Snart var hela viken fylld med vatten och alla båtar som tidigare legat på torra land, låg nu och flöt på den gungande vattenytan. Nu fanns det inte mycket mer att se så färden fortsatte utefter strandvägen.
-Jag behöver kissa! sa Ajax.
-Jaha, då får vi leta efter en toalett då, sa morfar och började kika åt sidorna.
-Det behövs väl inte. Jag kan gå bakom buskarna där vid stranden.
-Okej, som du vill, sa morfar och stannade bilen. Ajax sprang ut och försvann bakom buskarna och träden.
-Jag har drömt om det där huset och fisken i natt igen, sa Ida med osäker röst, rädd för att Robban skulle tycka hennes dröm var strunt.
-Har du det Ida lilla. Vad hände då, undrade mormor.
-Jag lekte och simmade med fisken, fast den var så ledsen så den grät.
-Vad urlöjligt! avbröt Robban. Heltöntigt - en gråtande fisk. Grät den havsvatten?
-Nu skall du inte vara dum Robban. En dröm är en dröm och det är ofta undermedvetna bilder som kan verka konstiga - men de har ändå alltid någon form av mening, tillrättavisade morfar - och mormor höll med:
-Drömmar kan vara väldigt viktiga och ge fina tips för vad som är fel i känslolivet. Om vi nu tar Idas dröm så kan vattnet i källaren betyda livet i Idas känsloliv. Fisken kan vara ett problem som hon har - och som tar sig formen av en fisk. Problemet ger Ida en ledsenkänsla och kan man då komma underfund med vad fisken egentligen står som symbol för - så kan Ida må bättre efteråt, och känna sig gladare.
-Jag tror att min dröm är en sanndröm och inte något annat, sa Ida trotsigt. Min fisk var ledsen för att den var fånge i källaren.
-Men det kan också tydas som att du på något sätt känner dig låst i ditt liv, sa mormor.
-Det tror jag inte på, protesterade Ida.
-Nej, jag kanske har fel - men det får vi nog aldrig riktig klarhet i.
-Varför inte det? undrade Ida.
-Därför att det går aldrig att bevisa om en dröm är det ena eller det andra.
-Tyst! manade morfar. Det är någon där ute som skriker på hjälp!
Mycket riktigt hördes en ljus röst ropa förtvivlat från stranden. Morfar var redan på väg ut ur bilen för att undersöka vad som hade hänt. Robban och Rolle var honom tätt i hälarna.
De sprang samma väg som Ajax hade sprungit och hörde skriken på hjälp allt tydligare.
-Det är Ajax som är i knipa. Se upp så inget händer er! flåsade morfar, som inte hade världens bästa kondition för löpning i sand.
-Se upp själv skrek Robban och tog tag i morfars kavaj och ryckte ner honom på sanden samtidigt som han skrek åt Rolle att lägga sig platt ner på sanden..
-Vad tusan gör du! protesterade morfar, och Robban kunde inte låta bli att använda mormors favorituttryck, så han hytte med fingret åt morfar och sa:
-Inte svära!
-Förlåt! sa morfar. Varför drog du ner mig?
-Det verkar som om marken är sumpig och jag tänkte att det kanske är sumpmark eller kvicksand så vi skall nog krypa och inte gå.
-Inte kan det vara sumpmark, protesterade morfar - men okej, jag köper idén, den är kanske inte så tokig - men nu måste vi se vad som har hänt Ajax.
Alla tre ålade och kröp förbi den sista buskridån. Där var Ajax. Han hade sjunkit ner i sanden till midjan och gastade som en stucken gris:
-Jag drunknar! Jag dör! Kom och drag upp mig!
-Vi kommer, vi kommer så fort vi kan! försökte morfar ropa men det blev inte mycket mer än ett hest väsande så Robban repeterade vad han hade sagt tillräckligt högt för att den vettskrämde Ajax skulle höra honom.
-Det är baske mig kvicksand vi har hamnat på. Vi måste ha tag på en kraftig pinne eller en matta eller något annat hjälpmedel, pustade morfar och hörde Rolle ropa bakom honom:
-Det fixar jag.
-Ta det lugnt. Vi kommer strax och drar upp dig! ropade Robban lugnande till Ajax samtidigt som han ålande på magen närmade sig alltmer. Morfar blev på efterkälken och tur var det för precis när Robban fick tag om Ajax hand gallskrek han:
-Morfar drag i mig för jag börjar sjunka jag också!
Morfar tog tag i Robbans båda ben och började centimeter för centimeter hala in Robban och därmed också Ajax som krampaktigt höll hårt tag om Robbans handleder. Det var oerhört tungt att dra och det verkade som om Robban sjönk djupare och djupare för varje minut. Morfar började förlora hoppet att det skulle sluta lyckligt när han hörde Rolles röst bakom sig.
-Morfar lämpa ut dom här mattorna till Robban.
Två gummimattor kom vinande genom luften, men var så skickligt kastade att han utan svårighet kunde få tag i dem och kasta dem vidare till Robban som baxade en under magen och en under bröstet. Så kände morfar hur Rolle tog tag i hans fotleder och med gemensamma krafter släpades och halades Robban och Ajax till fastare underlag.
-Phu, du hade rätt att det var kvicksand. Tack för att du räknade ut det annars hade det gått rent åt pipan - det var nära ögat! pustade morfar och torkade svetten från pannan.
-En och en halv decimeter, påstod Robban.
-Vad menar du med det? undrade morfar.
-Jo kvicksanden nådde Ajax till axlarna och det är en och en halv decimeter från ögonen, så det var så nära ögat.
-Att du kan skämta i ett sånt här ögonblick, sa morfar med förundran i rösten.
-Det har jag lärt av dig. Det brukar ju du också göra ibland. Det är bättre att skoja än att gråta - och vi har väl gråtit tillräckligt för flera år på dom här två dagarna, tycker du inte? undrade Robban och kramade blygt om morfar.
-Jo det har du verkligen rätt i! sa morfar och kramade om Rolle som tack för hjälpen och genomblöte Ajax, som ännu inte hunnit återfå talförmågan efter den kusliga upplevelsen.
-Nu Ajax pyser vi till bilen så att vi kan komma till hotellet så du kan få duscha och byta kläder. Kul att se dig på torra land igen. Hann du kissa innan du började sjunka?
Mormor och Ida blev helt förskräckta när de fick höra äventyret - men ingenting hade hänt mer än att bilens gummimattor hade lämnats kvar på kvicksanden, det hade varit alldeles för riskabelt att hämta dem.
-Titta! sa Rolle och pekade. Vad står det på den där rostiga skylten där borta?
Morfar gick bort och försökte skrapa fram bokstäverna och återvände efter en stund med ett snett leende .
-Där har stått en varning för kvicksand - men det var säkert flera år sedan man kunde läsa vad där stod ordentligt. Oansvarigt av myndigheterna - det får jag göra något åt.

Trots allt som hänt mådde alla bra så efter ett kort besök på hotellet för klädbyte och några koppar varm choklad, återvände gänget till bilen igen för att fortsätta sin upptäcktsresa i omgivningarna. Turen fortsatte till dess alla var hungriga och morfar stannade för att proviantera. Det fanns inte många snabbköp som barnen var vana vid hemifrån utan varje butik sålde sina speciella varor. Bröd i en, kött i en annan och grönsaker i en tredje. Barnen blev trötta av att springa i de olika butikerna och lät mormor och morfar själva sköta inköpen.
-Titta! sa Robban och pekade på en ung man som kom ut med ett långt smalt bröd under armen. Vilka kuliga bröd!
-Det är vanliga franska pain riche! sa Ida, som hade sett sådana förut. Sådana finns i Sverige också!
-Finns det? Det har jag aldrig sett. Vad kul dom ser ut! Enmetersfrallor! Hoppas mormor och morfar köper en sådan!
-Det har dom inte gjort! sa Rolle.
-Ser du mormor och morfar? Hur vet du att dom inte har köpt en sån fralla. Vad taskigt! Jag hade velat smaka en!
-Jag bara vet! sa Rolle. Dom har inte köpt en fralla. Dom har köpt fem stycken!
-Nam, nam! sa Robban och slickade sig om munnen.

På hotellrummet dukade mormor upp en middag som nästan var bättre än vad en restaurang hade kunnat erbjuda. Grillad kyckling, pastejer, räkor, ost och frukt fyllde bordet tillsammans med smör, vin, läsk, mjölk och enmetersfrallor.
Mormor började dela ett av bröden i decimeterlånga stycken.
-Du får inte dela mitt! utropade Robban. Jag vill ha min fralla så lång!
-Du kan väl inte hantera en odelad pain riche. Nog måste jag väl skära den i stycken?
-Ja du får gärna dela den mitt av längs med, men jag vill ha den så lång som den är!
-Jaha, som du vill!
-Det vill jag också! ropade Rolle och till slut var det bara mormor och morfar som skulle ha sina pain riche i bitar.
Rolle dirigerade rutinerna för det nya smörgåsmodet. Han bredde först smör på hela längden och sedan började han ladda på pålägg. En bit kyckling - en bit ost - en bit päron - en bit pastej - en bit kyckling - fyra räkor - en bit ost - en bit frukt - en bit ost - fyra räkor - en bit kyckling och så vidare tills hela enmeterslängden var smockfull.
-Det här skall bli gott! sa han och slickade sig om munnen. De andra följde Robbans exempel och lastade på sina bröd vad de tyckte var godast av de olika påläggen. Det visade sig vara betydligt lättare att göra vid smörgåsarna än att äta dem i det trånga rummet. Båda händerna behövdes för att hålla smörgåsen i "ätläge" och ändå höll den på att brytas på mitten av sin egen tyngd.
-Ja det var verkligen en ny matupptäckt! sa morfar och skrattade. Jag har sett danska smörrebröd och landgångar och Dagobertsmörgåsar, men aldrig något som dom här. Jag vet inte riktigt vad man skulle kalla dom. Meterssmörgås?
-Vad är Dagobertsmörgås? undrade Ida.
-Det är smörgåsar i flera våningar: bröd - smör - pålägg - bröd - smör - pålägg - bröd - smör - pålägg och olika pålägg i alla de olika lagerna.
-Det låter gott! sa Rulle med munnen full av smörgås. En sån vill jag ha i morgon!
-Jaha och då skall den väl vara en meter i höjden eller hur? undrade morfar.
-Ja gärna! sa Robban. Fast jag vet inte hur man biter över den om den är så hög.
-Vad du ser kul ut när du äter! sa Ajax till Robban som hade svårt att balansera sin långa smörgås.
-Det gör du också! sa Robban förargad. Du ser ut som en elefant med en stor, lång, rak snabel.
-Där har vi det! ropade morfar.
-Vad då? undrade barnen.
-Namnet!
-Vilket namn?
-Namnet på den här sortens smörgås naturligtvis. Den heter "Snabelmacka" från och med nu! Är ni med på det?
-Toppen! Snabelmacka! Snabelmacka är gott! sa Rolle och bet en rejäl tugga.

 

11. ROLLE UPPTÄCKER EN BOV.

 

På kvällen tog hela gänget en långpromenad utefter stranden. Vågorna, med vitt skum på vågkammarna, rullade majestätiskt mot den gulvita sandstranden. Det luktade friskt av saltvatten och luften kändes ren och klar.
-Tänk om vi hade kunnat få tag på hotellrum med utsikt över havet! suckade mormor med längtan i rösten.
-Det finns kanske något här vid strandvägen. sa morfar.
Men hur mycket de än läste skyltar på husen, inte kunde de upptäcka något hotell. Ett kvarter in mot stan var det fullt av små hotell, men inget av dem hade havsutsikt som mormor drömde om.
-Nej det är hopplöst! sa Rolle. Här finns inte ett enda hotellrum med havsutsikt i den här stan.
-Det verkar så, sa morfar och suckade lite.
-Vi går bort till den där lilla småbåtshamnen där borta! ropade Ajax.
-Nej, du har väl sett tillräckligt med småbåtshamn för i dag. Vi satt ju vid den andra hamnen hela förmiddan och väntade på vattnet! protesterade Rolle.
-Jag vill gå dit bort! envisades Ajax. Det kanske finns något kul där!
-Det tror jag inte. sa Rolle surmulet. Han var trött i fötterna efter allt promenerande och ville sitta i sängen och läsa i stället.
Det blev omröstning och Ajax vann. Hela gruppen satte av i rask takt mot den avlägsna samlingen av båtmaster. På vägen dit låg ett stort, oregelbundet byggt hus med restaurang, butiker och en badanläggning med rutschkanor och kul.
-Får jag gå hit och bada i morgon? undrade Robban.
-Javisst. sa mormor. Visst får du gå hit, men du kan inte bada här.
-Inte bada? På ett sånt här bad? Är du knollrig i papiljotterna?
-Det går bara inte, envisades mormor.
-Varför skulle jag inte kunna det? Ni andra får gärna följa med om ni vill.
-Tyvärr, men det går inte eftersom badet är stängt för reparation. Det öppnar först nästa vecka och då är vi på hemväg.
-Äsch vilken otur!
-Tycker du? Du får bada så mycket du vill i havet istället och det är mycket större.
-Är det sant? Kan vi bada i morgon?
-Naturligtvis. Du tror väl inte att vi har åkt genom hela halva Europa utan att ta chansen att bada när vi kommer till en av de bästa badorter som finns i hela Frankrike.
-Toppen! sa Robban och verkade nöjd och förväntansfull.

Det var ingen småbåtshamn som Ajax hade sett. Det var i stället en parkeringsplats för vindsurfingutrustning som var till uthyrning. Ajax blev lite besviken men Robban blev eld och lågor.
-Kan vi få hyra en sån där vindsurfingbräda med hjul på i morgon?
-Då skulle du ju bada! sa morfar.
-Det kan jag väl inte göra hela dan. Om vi hyr en sån bräda med segel så kan vi turas om att åka! Det kan vi väl morfar?
Morfar hann inte svara för det kom ett gallskrik från Ida:
-Titta! Där ligger ett hotell!
Mormor trodde att Ida hade sett i syne, men det var rätt. Hotellet var den märkligaste byggnad man kunde tänka sig. Ett långsträckt hus i två våningar med en tredje våning mitt på som en smal, lång båt med styrhytt och kajuta. Det märkliga var att de två våningarna låg under marknivån. Vindsurfinguthyrningen låg alltså på hotellbyggnadens tak. Att det överhuvudtaget var en tvåvåningsbyggnad kunde man bara se från stranden. Morfar försvann in i hotellet och kom ut efter ett par minuter med ett brett leende.
-Mina vänner, vi flyttar hit i morgon! Jag har bokat tre rum med havsutsikt och balkong mot stranden.
-Gullemorfar! skrek mormor så det slog lock för öronen på lilla Ida. Sen for mormor som en raket mot morfar och började krama honom, samtidigt som hon snyftade och skvalade.
-Uj, uj. sa morfar, inte trodde jag att du skulle bli så ledsen att du tog till lipen, då hade jag inte ordnat några rum.
-Dummer! snyftade mormor, det är ju bara som jag är glad! Du har ju uppfyllt min högsta önskan! Att få bo vid stranden med utsikt över havet.

Den sista morgonen på hotellet vid Arkaden vaknade Rolle före Robban och låg och njöt av samma sorts musik, röster och ljud som den första morgonen. Solen sken in genom det halvöppna fönstret och Rolle drog fram en stol för att kunna sitta bekvämt när han såg på folklivet, trängseln och köpenskapen på det halvmåneformade torget. Han funderade ett tag på att ge Robban samma behandling som han själv fått, men han kände inte för att resa sig och hälla vatten i örat på Robban. Det fick vänta till en annan dag.
En man nere på torget blev plötsligt högljudd. Rolle förstod inte vad han skrek om eftersom han naturligtvis talade franska, men Rolle begrep att han var både arg och irriterad. Det verkade som om han berättade vad som hade hänt för alla som gick förbi och han pekade gång på gång på bakfickan. Han hade kanske blivit bestulen. Rolle hade hört att det var vanligt med ficktjuvar överallt i de europeiska städerna, det var kanske en sådan som varit framme.
Rolle skärpte blicken och började systematiskt söka av område efter område på torget. Det borde vara lättare att upptäcka en ficktjuv här uppifrån, tänkte han. Blicken svepte igenom gångutrymmet mellan salustånden, rad upp och rad ner. Stannade till då och då där han tyckte att han såg något misstänkt och när området var avspanat en gång, började han från början igen.
Tredje omgången då han hunnit ungefär till mittraden, såg han något som verkade misstänkt. En man sträckte ut handen mot bakfickan på en som just böjde sig fram för att kunna titta på någon vara i ett av stånden. Rolle såg inte någon plånbok, han såg bara rörelsen mot den andre mannens bakficka och sedan en snabb rörelse tillbaka igen med handen.
Rolle var inte säker, men han präntade in "tjuvens" och "offrets" utseende i minnet. Efter en liten stund hörde han nya upprörda, högljudda röster. I en liten grupp människor stod "offret" och gestikulerade och slängde med armarna. Han var upprörd och pekade på sin bakficka, precis som den andre hade gjort. Rolle hade nog sett rätt. Nu gällde det att hitta tjuven igen i folkmassan och se om han knyckte något mer.
Det tog en stund att hitta honom. Mannen hade flyttat sig långt ifrån den plats där Rolle sett honom första gången, men det var ingen tvekan om att det var rätt person. Rolle följde honom med ögonen och rätt vad det var upprepades samma handrörelse. Snabbt mot bakfickan på en man som böjde sig framåt och sedan snabbt tillbaka med handen igen. Den här gången följde Rolle rörelsen med blicken och såg tjuvens hand svepa förbi ett par kupade händer. En ung man med grön keps stod med ryggen mot tjuven och höll sina kupade händer bakom ryggen och tjuvens hand for blixtsnabbt förbi de kupade händerna. Det såg ut som om tjuven drämde till händerna på den kepsklädde men han verkade inte reagera utan gick lugnt därifrån.
Vad konstigt? tänkte Rolle, men sen begrep han sammanhanget. Tjuven kunde ju inte behålla de stulna plånböckerna. Då skulle han ju åka fast omedelbart om någon kom på honom. Han måste alltså göra sig av med de stulna plånböckerna så snart som möjligt och det gjorde han genom att lämna över till "de kupade händerna".
Rolle sökte över området för att hitta den unge mannen med de kupade händerna. Det tog en liten stund och när han väl fick syn på honom trodde Rolle att han hade haft helt fel i sina slutsatser. Mannen var på väg till sin bil. Han skulle tydligen åka därifrån eftersom han öppnade bagageluckan på en grå Volkswagen och slängde i en plastkasse. Men han åkte aldrig iväg! Han gick tillbaka in bland stånden igen. Han skulle kanske handla mera? Eller - kanske gå tillbaka till tjuven och inkassera nästa plånbok istället! I så fall var bilen tjuvgömman. Det var där som de stulna plånböckerna förvarades!
Rolle väckte Robban och berättade han vad han hade sett. Robban blev klarvaken med en gång och rusade fram till fönstret. Rolle pekade ut både tjuven och den kepsklädde som tog emot det stulna.
De båda pojkarna hade turen att efter bara en liten stund få uppleva en ny fickstöld, den gick till precis så som Rolle hade räknat ut. Tjuven knyckte plånboken och lämnade över den till "grönkepsens" händer sekunderna efteråt. Plånboksmottagaren släntrade sen bort mot bilen, men köpte någon småsak på vägen och gick sedan och stoppade det inköpta och den stulna plånboken i bilens bagagelucka. Efter en liten stund gick han tillbaka in på torget igen, redo att hämta en ny plånbok.
Båda pojkarna var upprörda och höll krigsråd. Något måste göras. Efter en stund var planen klar och påklädningen gick i raketfart. Robban rusade in i morfars och Ajax rum. Båda var vakna och Robban gav dem uppdraget:
-Vi skall haffa en tjuv! Leta reda på två poliser! Låt en stanna här på hotellet och komma när Rolle ropar och låt en stå någon annanstans och komma när jag ropar. Jag är någonstans på torget.
-Tag det där en gång till! bad morfar.
-Hinner inte! Jag måste sticka! ropade Robban som redan var på väg nedför trappan.
-Sabla unge att ställa till det på morgonkulan, muttrade morfar. Hoppas han vet vad han tar sig till.
Morfar och Ajax klädde sig snabbt och rusade ner på Arkaden för att leta efter poliser.

 

Fortsättning ....