Barsebäck, (M)

Barsebäck upplevde ett fältslag den 31 juli 1711

Slagfält i Skåne
Alstad, 30 oktober 1678.
Annelöv, 23 februari 1644.
Barsebäck, 31 juli 1711.
Broby, juli 1678.
Bråvalla hed, 740?
Bunketofta lund, 11 maj 1525.
Bårslöv, 5 november 1676.


BARSEBÄCK är ett imponerande herresäte, beläget nära Öresund ett par km nordväst om Löddeköpinge. Barsebäckslandet på det utskjutande näset mellan Lundåkra- och Lommabukterna har varit bebyggt sedan uråldrig tid, och på dess högsta punkt ligger Gillhögs gånggrift, en av Skånes mäktigaste stenåldersgravar från ca 2000 f.Kr. Hur den äldsta sätesgården på Barsebäck sett ut vet man inte. På Buhrmans teckning från 1680 ligger borgen på en stor holme omgiven av grävda kanaler. Huvudbyggnaden är ett gammalt gråstenshus i två våningar och kring borggården ligger tre uthuslängor. Infarten är från ladugårdshållet via en jordbank över kanalen. Under Gustaf David Hamiltons ägartid planerades en ombyggnad av borgen efter ritningar av Carl Hårleman, men denna genomfördes
aldrig, utan Hamilton nöjde sig med att bygga en tredje våning på huvudbyggnaden och att riva två ladugårdslängor, på vilkas plats i stället paviljonger uppfördes. Den nuvarande huvudbyggnaden är i tre våningar och hade ursprungligen två åt båda sidor utskjutande tvåvåningsflyglar. Den uppfördes vid en genomgripande ombyggnad 1889 efter ritningar av den danske arkitekten Ganzow, varvid användes en del av murarna i det gamla stenhus som funnits på sätesgården sedan 1300-talet. På 1940-talet revs den östra flygeln. Byggnadsstilen är en modern efterbildning av den holländska renässansen, som är så rikt representerad bland Skånes äldre byggnadsverk. Slottet hyser många förnämliga konstskatter, särskilt målningar. Den omgivande stora parken är berömd för sina sällsynta trädslag.


Barsebäck omkr. 1680 (Buhrman-Fischer)

Sätesgården byggdes under medeltiden av en herremanssläkt, som kallades Barsabec efter byns och gårdens namn. Niels Barsabec, som var kanik i Lund och dog 1286, skall ha skänkt en gård i Hög till domkyrkan. Den förste omnämnde ägaren är Peder Nielsen, som 1339 skrev sig till gården. Mot slutet av 1400-talet kom egendomen i den gamla nordjylländska släkten Brocks ägo, som redan i början av 1300-talet härskade på Häckeberga. De sista ägarna av denna ätt var Lave Brock och hans son Niels och dotter Ide.

Ide Brock var gift med Trued Gregersen Ulfstand, som var en stor krigare och skicklig diplomat. Han ägde också Torup, Svenstorp och Vemmetofte och brukade kallas "den rige". Efter Ides död 1532 gifte han om sig med den kända Görvel Fadersdotter Sparre (se Torup). Trued Gregersen innehade med mindre avbrott Varbergs län från 1522 fram till sin död 1545. Barsebäck tillföll ett av barnen i första äktenskapet, sonen Niels, gift med Margrethe Herlufsdatter Skave. Han var länsherre på Stegehus och dog 1575.

Niels Ulfstand och Margrethe Skave

Dennes dotter och arvtagerska Sophie gifte sig med Claus Mouridsen Podebusk, som även ägde Krapperup, där han dog 1616. Hans dotter Margrete gifte sig med Frederik Rantzau och denne blev sedan ägare till Barsebäck.

Det stora godset kom 1630 i släkten Thotts ägo genom riksrådet Tage Ottesen Thott, även kallad "Skånske kungen". Denne följdes av sin son, den slösaktige Ove Thott, som i sin tur efterträddes av sin brorson Knud Thott. Om Tage och Ove Thott berättas mer under Skabersjö. 1672 köptes godset av kungl. sekreteraren Johan Eriksson Brunnius, adlad Rosenmarck, som blev den förste svenske innehavaren. Under skånska kriget 1675-79 konfiskerades samtliga de Thottska godsen i Skåne och blev svensk kronoegendom. De återlämnades efter freden, men Thottarna trivdes ej med att vara svenska undersåtar utan avyttrade flera av de skånska egendomarna och bosatte sig på sina gods i Danmark. 1682 återlämnades Barsebäck till Knud Thotts änka Brigitte Skeel, men övergick några år senare definitivt i svensk ägo.

Barsebäck köptes av en svensk ämbetsman, överauditören Johan Lang, adlad Langenhielm. Efter hans död blev det residens för hans änka Anna Catharina Franc. Karl XII hade satt igång en rad försvarsåtgärder utmed Öresundskusten medan han ännu befann sig i Turkiet. Vid det lilla fiskeläget Barsebäck hade Skånes guvernör Magnus Stenbock låtit bygga en kilometerlång bastion, "Stenbocks vallar" (som fortfarande delvis är bevarad). År 1718 sändes översten Lorentz Christoffer Stobaeus, adlad Stobée, som lyckligt återvänt från fångenskapen i Sibirien, för att leda arbetet med att förstärka värnen, eftersom man fruktade en ny dansk landstigning i Skåne. Han stannade kvar i Barsebäck och gifte sig med änkan på slottet. Senare blev han chef för fortifikationen och landshövding i Göteborgs och Bohus län. Redan före sin död 1756 lämnade han Barsebäck till sin son i ett tidigare äktenskap, Samuel Andreas Stobée.

Gustaf David Hamilton

Denne sålde 1743 godset till en annan svensk militär, dåvarande översten och regementschefen i Malmö Gustaf David Hamilton, och därigenom kom egendomen till nuvarande ägarens släkt. Hamilton var son till en gammal karolin, som invandrat från Irland och senare upphöjts till friherre, och hade skaffat sig en stor förmögenhet genom gifte med Henrietta Jakobina Hildebrand. Han deltog i slutskedet av Karl XII:s krig och var därefter en tid i fransk krigstjänst.

När han övertog Barsebäck var gården i ett miserabelt skick. J.C. Barfod skriver härom i "Märkvärdigheter rörande skånska adeln": "Säteriets åbyggnader lutade till undergång, och dess jordägor lågo i vanhävd. Böndernas åkrar voro slätt brukade och deras seder illa beskaffade. Detta senare gjorde dem så utmärkta (beryktade), att Barsebäcks bönder nära nog ansågs som rövare och skyddes av sina grannar. Ortens belägenhet vid sjökust utanför allmänna vägen gjorde dem så mycket mera främmande för andra, som ganska få hade sina vägar ditåt. De utövade också på de å deras kust strandade fartyg sådan strandrätt, som den varför man fordom beskyllde Anholtsborna, och det påstås, att själva herrskapet tagit sina bytesandelar, varför Barsebäcks gård av utländska sjöfarande ansågs för ett ordentligt rövarenäste."

Bara sex år senare, då Linné kom dit på sin skånska resa, hade förhållandena ändrats och en kraftig upprustning av gården skett. Hamilton moderniserade jordbruket genom att skaffa nya jordbruksredskap och slå samman de många tegarna till stora fält (en början till Rutger Macleans enskifte på Svaneholm mer än 30 år senare). Han blev en föregångsman när det gällde dikning av åkrarna och utfärdade en byordning för Barsebäck, som reglerade dikningsuppgifterna och slog vakt om samarbetet mellan bönderna.

Men det var inte enbart inom jordbruket som Hamilton bedrev sin reformverksamhet. Tillsammans med kyrkoherden och samtliga bönder utarbetade han en framsynt stadga om fattigvården i Hofterups socken, där det fastställdes efter vilka grunder understödet skulle utgå och hur vården av sjuka fattiga skulle ske. I en skolordning reglerade han socknens och böndernas skyldigheter beträffande skolväsendet och inträdde själv som ekonomisk garant. Ett vackert monument i form av en sandstensobelisk restes senare över honom i slottsparken "av tacksamma barn" (den står nu vid infarten till gården).

När det pommerska kriget bröt ut hade Hamilton blivit generallöjtnant och upphöjts till grevligt stånd 1751. Han följde med trupperna ut i kriget mot Preussen år 1757 och förde själv befälet under det sista halvåret 1758, men var sämre fältherre än lanthushållare och firade inte några större triumfer på slagfältet. Efter kriget blev han fältmarskalk och serafimerriddare och fick 79 år gammal rang som en av rikets herrar. Under 1760-talet spelade han en viktig roll som hattpolitiker och var god vän med kung Adolf Fredrik, hos vilken han ofta var gäst. Han gjorde sig känd som en kvick och frispråkig sällskapsmänniska. När kungen en gång skänkte honom en snusdosa av trä, påpekade drottning Lovisa Ulrika att kungen själv hade svarvat dosan, varvid Hamilton skall ha svarat: "Om jag hade valet, ville jag hellre, att kungen vore guldsmed än svarvare." 1760 blev Hamilton även ägare till Henrikstorps glasbruk utanför Perstorp, som var det första i Skåne. Han älskade sitt Barsebäck och gjorde det till fideikommiss i sin släkt 1767. Hamilton dog 1788, 90 år gammal. I sitt testamente hade han bestämt att en penningsumma skulle överlämnas till att förbättra skolväsendet i Barsebäcks socken.

Godsets förste fideikommissarie blev hans son greve Hugo Vilhelm Hamilton, vilken dog 1800 som generallöjtnant. En bror till denne, kammarherren greve Adolf Ludvig Hamilton, gjorde sig känd som författare av memoarer, i vilka livet kring Gustaf III och hans hov skildrades på ett mycket ofördelaktigt sätt. De dagböcker som han byggde sina skildringar på och hans handskrifter finns bevarade på slottet. Efter H.V. Hamiltons död tillträdde hans ende son hovmarskalken greve Gustaf Hamilton, som vid sin död 1854 efterlämnade fyra döttrar. Efter en del processer övergick sedan godset till Adolf Ludvig Hamiltons son greve Adolf Gustaf Wathier Hamilton, som efterträddes av sin son greve Adolf Gustaf Axel Hamilton. Sedan tillträdde dennes bror greve Henning Wathier Hamilton och efter honom sonen Ian D. Hamilton 1946. Denne gjorde Barsebäck till ett europeiskt mönsterjordbruk och tilldelades 1967 jordbrukets s.k. Nobelpris, det tyska Justus von Liebig-priset, för sina framstående insatser inom näringen. Han dog 1997 och hans son Wathier Hamilton äger och brukar nu Barsebäck, som omfattar ca 1.000 hektar och numera är fideikommissaktiebolag.

Slott och park är inte öppna för allmänheten.