Sven-Arne Silves Hemsida

     
      • Min viktigaste sida »

• Lär dig avslappning »

• Aktuellt »

• En överraskning »

• 150 Egna Limerickar »

 
   

        Startsidan  *  Släktforskning  *  Mina böcker  *  Skånsk kultur  *  Några dikter  *  Skånskt bygdemål  *   Resten   *  Gästbok

  Det är vackrast när det skymmer - av Per Lagerkvist - en av mina favoritdikter  
   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Några dikter som min far Victor Silve (1899-1970) har skrivit:

Dikterna är skrivna på 1930-1940-talet av helt olika anledningar..

"Gamla Skåne" skrevs till en kabaréföreställning som hölls i Marieholm år 1935 till förmån för biblioteksverksamheten.

Dikten "Mannens sådd" torde vara skriven i slutet av 1930-talet - och är, tycker jag, revolutionerande i sin tidiga syn på mans- och kvinnorollerna.

Dikten "Jag vill" skrevs med största sannolikhet omkring 1945 efter det att Victor gått i personlig konkurs - en traumatisk upplevelse som aldrig släppte sitt grepp över honom.

Gamla Skåne      

Gamla Skåne, ack du kära
med ditt land och dina städer
vi dig hålla högt i ära,
- arvet i från våra fäder.
Har dock folk av sena tider
så som kräva fädrens anor
uti fred och uti strider
arvet fört på rätta banor?
Kvarnens vingar snart försvunnit,
pilallén med marken jämnats,
myllans tidevarv förrunnit;
så har gamla asar hämnats.

Vid den falna brasan drömmer
gamla Mor om svunna tider,
som hon ändå aldrig glömmer
om så hundra år förlider.
Mörka tankarna sig välva,
livets lek ej mer behagar,
hennes skrumpna händer skälva,
när hon minns sin ungdoms dagar.
Då var allvar uti leken;
Spinnrocken är nu förgäten,
fallit har den gamla eken,
döden följer tätt i fjäten.
Mörk är också gamlens panna,
han om hemmet själv fått vården,
sönerna ej velat stanna,
hemma på den gamla gården.
Uppå logen ligger slagan
längesedan glömd, förgäten;
vi förstå den gamles klagan,
han blir aldrig mer förmäten;
mörk är glimten i hans öga
då han skådar över jorden,
nu hans verk ju båtar föga,
han är svag och gammal vorden.

Mörk är också vinterkvällen,
då ej månen strör sitt silver
och ej uppå himlapällen
stjärnorna strött ut sitt guld.
Ljus är likväl dock den skånska,
nordiskt klara sommarnatten,
då den täcka andens snatter
ljuder över insjös vatten;
ljusast dock den skånska flicka
som dig givit tro och loven,
ljusblå ögon mot dig blicka,
må hon alltid bli dig huld.

Gamla Skåne, ack du kära,
med din slätt och dina gårdar;
dina minnen och din ära
kärleksfulla händer vårdar.
Längs med åars gröna stränder
breda ut sig gröna ängar
och på fältens breda ränder,
så och skörda raska drängar;
och en stork på starka vingar
synes flyga högt däröver,
där den sig i rymden svingar
hela bygden älskar den

Skulle du finna något som du vill kommentera så kan du maila mig på

 sven@silve.info

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mannens sådd

Sen världens urtid har mannen sått
en säd, som var svår att skörda
- som dock måst bärgas till rågat mått
och som blivit för världen en börda.
Den skörden har blivit en skörd i rött
- av blod, av svett och tårar -
men fastän jorden snart därav förblött
och fastän mänskan till döds är trött
den likväl mannen bedårar.

I eviga tider har mannen gått
att i dödskamp strida och lida
och lika länge, som jorden stått,
har kvinnan stått vid hans sida.
Ej köld och mörker, ej kval och nöd
har mäktat skilja dem båda;
hon följt honom troget i liv och död
och delat med honom hans läger och bröd
- och städse har mannen fått råda.

Skall världen vändas från nöd och blod
till en lyckans och fridens boning,
det kräves, att kvinnorna snart fatta mod
och ej visa männen förskoning.
Tag från dem vapen och makt och guld
och gör dem till kvinnans slavar
och låt dem sona sin synd och skuld;
då Lyckans Gudinna skall le så huld
ovan våldets och ofredens gravar.

 

Jag ville

Jag ville - men ingen annan ville!
Jag ville flyga högt i blåa rymder
och skåda solens ljus
och allt det gröna stoff som Gud oss gav
på åker och på äng.
Jag ville skåda solens sken
på mänskorna, de goda och de onda.

Jag ville - fick dock ej!
Jag ville ensam vandra genom livet,
ren och obesudlad utav världens ondska.
Jag ville gå som den som bara tänker
på andra välfärd.
Göra goda mänskor av de onda;
befria jordens själ från smuts och dy.

Jag ville - driven av min längtan,
befria mig ifrån den dy vari jag sjunkit ner.
Av kärlek, godhet och barmhärtighet
- allt det, för vilket jag till döden kämpat -
det finns bland mänskorna intet kvar
- blott ondska, avund, ränker och förtal.

Jag ville - för pina och för död -
ej någon enda mänska illa göra.
Hatad, avskydd och föraktad får jag vandra framtidsvägen;
intill min levnads slut jag dömts att fåfängt söka
efter det jag velat mana fram - barmhärtighet.